Frankrike, Rom och Italien. Fördraget i Villafranca afslöts midt under alla dessa förändringar. Det upprätthöll en grundsats, hvars erkännande af de båda kejsarne, utan att förekomma de inre reyolutionerna på andra sidan om Alperna, åtminstone tillförsäkrade Europa fred och Italien frihet. De främmande makternas nonintervention utgjorde i folkrätten skyddsvakten för den Halleneka nationaliteten. Påfvedömet, som i sjelfva sätet för dess makt försvarades af Frankrikes vapen, hade Romagnan i uppror och Markerna och Legationerna skakade af rörelser, som borde ingifva hofvet i Rom farhågor för en nära förestående katastrof. Strax efter sin seger skref kejsaren till:påfven ett bref med försäkran om sin vaflåtliga: omsorg om kyrkans intressen. Under förbehåll af den hel. stolens: rättighet till Romagna, rådde han påfven att, utan att afvakta uppresningens anspråk Favilja de reformer, som i trettio år påyrkats af Europa i befolkningarnes i de romerska staterna namn. Jag bönfal ler, skref kejsaren, att E. Helighet må lyssna till. orden från kyrkans trogne son, hvilken dock uppfattar hvad hans tid fordrar och som inser, att den råa styrkan ej är tillräcklig, för att lösa frågorna och ställa svårigheterna till rätta. Jag ser i E. Helighets beslut antingen fröet till. en ärofull och lugn framtid eller fortvaron af ett våldsamt och olyckligt tillstånd. Efter så mycken ära, efter det han i Villafränca undertecknat freden -och:trofast lagt sin hand i kejsar Frans Josefs, riktade si således kejsar Napoleons omsorg genast på påfven. Han ville på sätt och vis göra honom delaktig af sina segrars fördelar; han har nyss. befriat Italien; detta är. ej nog, han villsförsona-det med påfvedömet.. Hvad svarade väl hofvet i Rom på detta ädla beteende? . I stället att anförtro sig åt seg: raren vid Solferino, framkommer det allt-. jemt med sina uppskof och sin motsträfviga Sjelfva Österrike tillstyrker reformerna