Peo ÄRA Brr AR mt vv FR tades af revolutionen och som i sex århundraden varit anförtrodt åt Frankrikes beskydd. Hurudan var då under dessa stridig: grundsatser vårt lands ställning; hvad var kejsarens i inför samvetet och historjen? Kunde väl han, chefen för en suverän fo milj, som utgått ur 1789 års revolution och två gånger genom nationens fria val erhållit en krona, öfvergifva denna italienska sak, som han fann enlig med vår politiks traditioner, och hvilken våra mest populära konungar varit trogna? Hade ej han, katoliken, kyrkans äldste son både i kraft ai sin krona och sin hängifvenhet, genom en ärofull intervention förbundit sig att försvara den suveräna påfvens andliga obero: ende, hvilket garanterades genom den hel, stolens verldsliga makt? Upphofvet oci vilkoren för hans regering gjorde honom i Europa till den italienska nationalitetens naturliga stöd; den monarkis traditioner, hvilken han återupprättat; hans personliga tänkesätt och hans handlingar gjorde honom till. -.det fastaste stödet för den suveränt påfvens skakade tron. Han skulle ha kränkt sim kronas ära, om han afsagt sig denne ärofulla trohet. Han skulle ha försummat sin slägts sändning, om han sanktioneraf denna träldom. Båda dessa frågor togö honom lika mycket i anspråk. Han kunte hvarken i det blinda intresset för den påfliga stolens lugn förqväfva den italienska frihetens ädla sträfvanden, eller inför halfön, som åter höjde sig -till nationernas rang. nedsätta vatikanens timliga storhet. Vv. Italien respekteradt i sitt oberoende, påfvedömet skyddadt i sin verldsliga makt, detta var således det dubbla mål, som den kejserliga politiken borde föresätta sig. Mellan dessa båda makter, söndrade genom missförstånd, retade af vissa minnen och som under ett halft århundrade, om man undantar de lysande dagar, hvilka invigde Pius den niondes påfvedöme, icke vidare tycktes ha något gemensamt syftemål elle gemensamma förhoppningar; mellan dethotade påfvedömet och Italien, som var färdigt att resa sig, måste ett försoningens och närmandets verk försökas; det låg på samma gång i Italiens och i kyrkans intresse att ej framhärda i en olycklig fejd, utan ömsesidigt erkänna hvarandras rättigheter. Det är i denna anda som alla Frankrikes råd till hofvet i Rom blifvit uppfattade, till och med innan händelserna ådagalade nödvändigheten af dessa bemödanden. Kejsaren uppmanade påfven att gifva efter för den liberala meningens önskningar i Italien och utföra .de reformer, som Hera gånger påyrkats af Europas regeringar, flera gånger blifvit utlofvade, men alltid uppskjutna. Återinförandet af de romerska kommunalmyndigheterna, förvaltningens decentralisering, afskaffandet af en mängd missbruk, ER för vissa provinser af de frioch rättigheter, som wienerkongressen förunnat dem; alla dessa åtgärder, hvilka skulle ha inmängt den nyare tidsandans must i påfvens urgamla makt, skulle då ha återfört mäktiga sympatier kring påfvens tron; den romerska regeringen, som i sin verldsliga tillvaro är underkastad de vanliga vilkoren för verldslig makt, borde ha vetat att genom de reformer, som göra stater starkare, förekomma de revolutioner, som skaka eller upplösa dem. Men under det att kejsaren uppbjöd hela sin förmåga, för att åter försona påfvedömet med Italien och derigenom åt katolicismen bereda nya och mera ärorika öden, framkallade det politiska parti, som ville på sätt och vis inveckla Gud i sina. planer, katastroferna genom att sätta sig emot hvarje underhandling. I dettas tanke borde kejsaren, glömsk af sitt nationella ursprung, afsägande sig det oförgängliga testamente, som den franska revolutionen efterlemnat åt vår tidsålder, i Italien göra sig till soldat för den gudomliga rätten. Hvad betydde väl halföns frihet och nödvändigheten al resningens blodiga undertryckande, hvilket komme att oroa Europa? Det gällde att mot alla oroligheter garantera kyrkans stater. Man grundade den heliga. stolens säkerhet på nationens förslafvande. Det var under dessa omständigheter som Österrike, måhända gifvande efter för utändska upphetsningar, lät sina krigare gå öfver Ticino och således på piemontesiskt område började ett anfallskrig. Vi behöfva ej upprepa de händelser, som följde härpå: Frankrikes hastiga intervention, två stora drabbningar utkämpade och vunna på två dagar; armån anförd af kejsaren, som lade nya namn till alla de ärorika namn våra förfäder lemnat oss i arf, Lombardiet slutligen afträdt till Frankrike på mötet i Villafranea och frigjordt åt sin verldsliga nationalitet; alla dessa händelsers minne har historien redan bevarat. Men utom det österrikiska anfallet hade detta krig djupa orsaker, hvilka gjorde det pounilvikligt och som stodo i samband med sjelfva förhållandena i Italien. Det var en af de olyckliga följderna af det förflutnas stora oförrätter. (Forts. följer.) oss —S—— — I anledning af gjord framställning har K. M:t, under den 1 innevarande månad, med afseende å de af landshöfdingen Widmark under sistlidne år företagna längre resor för inhemtande af personlig kännedom om Norrbottens vidsträckta län och då jemväl i öfrigt enahanda förhållanden fortfarande ega rum, som de, hvilka legat till grund för den genom nådiga brefvet den 18 Maj 1860 bemälde landshöfding för år