STOCKHOLM ien 22 Fobr. Några underliga samhbällsprinciper. Vicha.från-personer, som-äro--ledamöter af eller Tiffigt intressera sig för skarpskytteföreningarne, mottagit: en mängd insända artiklar, som uttala sin förundran och ovilja öfver det sätt, hvarpå Posttidningen uppträdt i derma sak. Utrymmet tillåter oss blott att införa en eller annan af dessa uppsatser; synnerhet som åtskilliga af dem endastmed andra. ord uttala Sammå satser som vi sjelfva förut framställt eller söm af andra, insändare redan blifvit på ungefär samme sätt utvecklade. För epen del anse vi skarpskytteföreninBörnes,ställning vata så enkel-och klar, ätt erom icke behöfde--mycket vidare ordas; så snart man nemligen fasthåller den grundprincip, utan hvilken alltsammans skulle upplösa sig till ett intet, att de äro frivilliga föreningar för vapenöfning, för hvilka nåot slags officiell enrollering icke kan ifrågaomma. Vi vilja derföre endast i förbigående påpeka några af de ytterst besynnerliga och vådliga allmänna grundsatser, på hvilka Posttidningen vill stödja deseofismer, genom hvilkarhon söker bevisa nödvändigheten att betrakta skarpskytteföreningarne såsom en militärmakt ett— betraktningssätt, som-om det praktiskt. gjorde sig gällande endast skulle hå till följd; att dessaföreningar inom mycket kort tid skulle förlora en mycket väsentlig egenskap, nemligen den att vara existerande. De märkvärdigaste bland dessa Posttidningens satser, söm dock gudskelof stå helt och hållet för redaktionens -egen räkningX, är den att lagens verkställare skola vara alla andra öfvermäktiga; att samhället icke får lita på någons goda vilja (utan skall förutsätta, att hvar och en är färdig till lagbrott och måste af fruktan för den verkställande öfvermakten hållas tillbaka derifrån) samt att det. som icke uttryckligen är medgifvet i lageny det är förbjudet: P. T. yttrar nemligen: Nyare-tiders samhällsskick hvilar åter på-lag, hvil alla måste underkasta sig. Den enda garantien härför är att lagens verkställare skall vara alla andra öfvermäktiga, på samma gång de sjelfva äro ansvariga inför hela folket genom dettäs representanter. Samhället må på hvad sätt det bäst gitter skydda sig mot maktmissbruk från? detta hall —ocKH att detta fullkomligt kan lyckas, visa alla konstitutionella. stater — men det eger å andra sidan rätt att fordra, det den iverkställande måkten Skall skydda det mot hvarje annat maktmissbruk, det må komma utifrån eller inifrån. För detta ändamål måste den utrustas med erforderliga medel:-Medborgarne må tillerkännas full frihet att hvar för sig eller i förening medihvatandra använda sina peårsonliga förmögenheter och sin egendom för hvad lofligt ätrdamål som helst; så länge de ej: öfverträda lagarna, och samhället kan nöja sig med vissheten ätt när detta sker, lagens straffände hand. skall räcka dem. . Bortfaller. åter denna förutsättning, bildar sig inom samhället en organism, som kan trotsa: lagen ; och blifva. dess verkställare öfvermäktig; då kan å ena sidan denna organism icke åberopa sig skyddet af en lag, som den icke sjelf behöfver underkasta sig, enligt den gamla satsen: inter arma silent leges, och å den andra sarhhället icke förr känna sig tryggt, än det erhållit i sin tanka tillfyllestgörande garantier mot maktmissbrnk äfven från detta håll. En-sådan organism behöfver speciel tillåtelse för att existera, så länge ännu ingen lagklok bestridt de gamla satserna: att salusreipublice suprema 1ex esto, samt den icke mindre allmänt giltiga att samhället icke kan eller får ensamt lita på någons goda vilja. På ett annat ställe heter det: Våra lagar påstås innehålla att det icke är förbjudet att öfva sig i vapnens bruk — det vore önskligtom G.P. ville citera detta lagrum — samt att bilda associationer. Såsom man finner är det icke någon särdeles lockande och i blomstermålningsstilen hållen tafla af Cryare tiders samhällsskick?, som P. T. upprullar. Öfvermakten (hvarmed här naturligtvis endast kan menas den fysiska) skulle a den enda garantien för att alla skola underkasta sig lagen! Hvilken herrlig nutidstanke! Men huru är det i sjelfva verket stäldt med denna öfvermakt? et skulle vara mera än intressant att få reda på något nutida samhällsfördrag, i hvilket förhållandet mellan regering och folk blifvit. fotadt på nämnde grund. och sålunda skulle kunna erhålla P. T:s sanktion. Det vore intressant om P. T. kunde å visa något rike — med undantag af repu liken Schweiz, som P. T. troligen icke finner lämpligt att åberopa — hvarest icke folket är militärmakten öfverlägset, om folket vill. I sjelfva vår allranyaste tid behöfva vi icke söka efter bevis härpå af den-mest slående beskaffenhet. Afven. i de största militärstater skall man finna t. o. m.-ganska få särskilta platser, öfver -hvilka militärmakten är oinskränkt herre. Det har varit en i sjelfva verket ganska lycklig olycka, att militären i nyare tider kostat så mycket, och detta har mån kanske att tacka för, att ingen sådan idealisk militärstat, som P. T. tänker sig; kunnat uppstå. Man har i nödfall måst lära sig att basera staterna på det goda och förståndiga hos menniskorna, man har nödgats antaga såsom gifvet, att det öfvervägande: flertalet af medborgare skulle känna sig belåtna och ha, intresse uti lagens och ordningens upprätthållande... Folken ha, till följd af -denstora kostnaden och daktådt allt hvad man ansträngt sig i den riktningen, icke haft råd att underhålla en sådander öfvermakt, som kunnat helt och hållet beherrskå dem. Vi svenskär hå icke håft råd. att bestå oss större militärmakt än som kan utgöra en stomme till en försvarshär emot yttre: fiender. Att: