sälves. Vr se det tvertom fortga på allt lera läppar, i allt flera sinnen, i en ny skola ft lärare, om hvilka man torde ega alla skäl utt hoppas, det framtiden tillhör dem. Vi erinra endast om Trottet, en man ur den skolan, hvilken vi litet hvar känna. Eller Tyskland. Hvilket oerhördt arbete i alla riktningar, i kyrkligt, i teologiskt, i religiöst . hänseende, fortgår icke: der! Ar let icke kristendomen och den kristna -kyran som der är det förnämsta föremålet för lt högre tankearbete? Läs t. ex. denne Halleprofessor Karl Schwartz bok (Bidrag ill: den nyaste teologiens historia; öfversättving af Ahnfelt). Hvilket lif den förråder! iller dessa Predigten aus der Gegenwart af Jarl Schwartz i Gotha. Huru måste man j, på grund af dessa och dylika erfarenheer om samtidens på den religiösa och kyrkiga frågan ställda arbete, bekänna, att den ris som förestår kyrkan och menskligheten nåste, om den blir i proportion till de arveten som förbereda densamma, blifva oerhörd och att vårt århundrade såsom dess förveredelsetid en gång i historien kommer att ntaga en plats vid sidan af historiens förvämsta tidehvarf. Eller. Danmark... Behöfva vi väl mer än vämna Kierkegaards namn? Eller Holland. Läs Revilles uppsats i tevue des deux Mondes för Juni 1860, och vittna sedan om, hvilket lif äfven inom det ugna Holland råder i de religiösa och kyrkliga frågorna. Frankrike .. detta lättsinnets land, Volaires land, detta den falskt sentimentala teliiositetens land, Chateaubriands och Lamartines land... huru mycket lif i den; religiösa rågan äfven der! Vi äro nu en gång vana att anse allt frånskt liktydigt med ytlighet och lättsinne. Vi hafva, och detta naturligt 108, på en gång de lifligaste sympatier för och de starkaste fördomar emot allt hvad franskt heter. Ett religiöst tal på franska — låter det ej som en motsägelse? Allvar, djup. värma, försakelse, kristlig försakelse .. förstår väl Frankrike något sådant? .. Är det ej i grunden och roten demoraliseradt detta Frankrike, som förblifvit katolskt; medan man i England och Tyskland sedan år arbetat upp sig till allt sanhundratals år ar nareprotestantism ! Sådan är -mångas åsigt om Frankrike i de frågorna. Men en betraktelse på närmare håll och vi skola få andra tankar om Frankrike. Afven der lefva protestanter och protestantism. Och det må nu hafva sin grund eller icke i protestantismens tryckta ställning och deraf oörsakade starkare inre lif — det vissa är, alt kristendomen der eger bekännare, som i värma icke torde eftergifva något annat folks kristna bekännare. Hörom t. ex. en af det unga Frankrikes filosofer Ernest Rcnan, huru han yttrar sig om kristendomen: Verlden skall för evigt bligudfruktig, och kristendomen i vidsträckt bemärkelse är religionens sista ord. Kristendomen är mottaglig för oändliga förändringar. Hvarje officiel organisation af kristendomen, vare sigi form af nationalkyrka eller i form af ultramontanism, är bestämd att försvinna. En fri och individuel kristendom med oräkneliga inre olikheter, såsom i de tre första århundradena, sådan tyckes oss Europas religiösa framtid skola bli. De, som tro, att det är religionens öde att småningom förlora sin betydenhet i verldens angelägenheter, och de, som i ett fslags -deism se all religions slutmål, bedraga sig lika mycket bådadera. Religionen är någonting sui generis; den skolastiska filosofien skall ej uttränga henne. Deismen, som gör anspråk på att vara vetenskaplig, är det ej mera än religionen; den är en. abstrakt mytologi, men i alla fall eh mytologi. Den fordrar underverk;, dess Gud, hvilken såsom försyn inblandar sig i verlden, är i sjelfva verket. ej olik Josuas Gud, som stannade solen. Tilläggom, att dessa trångbröstade torra dogmer, som icke innenålla hvårken någonting plastiskt eller traditionelt, som ej tillåta någon tolkning, för menniskosjälen äro ett lika trångt fängelse som folkmytologien. Herder, Fichte, Schleiermacher. iyoro icke. tillräckligt ortodoxa för en naturreligions predikstol i Voltaires mening; de voro utmärkta teologer. Den religiösa och ingalunda dogmatiska princip, som proklamerades af Jesus, skall evigt utvecklas med obegränsad böjlighet, införande allt mer och mer höga symboler och för alla hän-; delser för den menskliga odlingens särskilda gradationer skapande former, som äro lämpade efter hvars och ens fattning. Jag vet, att en dylik lösning skall synas mången såsom en utopi, och man skulle ha rätt, om det här vore fråga om åtgärder, som böra vidtagas, eller en lagstiftning, som bör reformeras, men det är ej det sättet, som mensklighetens stora ombildningar försiggå. Religions-lagstiftningen kan huru länge som helst-förbli densamma hon är; det enda, som intresserar filosofen, är att veta åt hvad håll verlden går, eller, med andra ord, att tydligt se de konseqvenser, som les faits aceomplis medföra. Men orm det finnes någon grundsats, som; oåterkalleligen stadfäster sig, så är det den, att själens rike är frihetens och individualitetens. Det nyare Europas båda stora kraf-; ter, den franska demokratien och den en-, gelska andan, draga ense i denna punkt.; De deremot stridande ideerna tillhöra partier utan någon framtid. Hela ffhbourg Saint-Germain med sitt orakel, hr de Mai stre, väger mindre i verlden än några qvä kare i Manchester. Huru viljen I väl be gära, att de kristna, som blifvit kastade midt in i Amerika eller i Oceanien, skola bibehålla samma lydnadens. band i akeendel på Rom, allas vår moder, som de, hvilka; a ha Rom att tacka för sin civilisation och!n sin tro? Endast den fria kristendomen är in evig och universel. Föreställningen om enit — AA DA DD AA dd mA ee