rat OD, Vv te in CR RN AA historia); det är nu ett konditori; under galle; riet är ett skoflickarestånd. Kan ni inte måla för er den vackra Mette, Knuts dotter, frisk och eldig i ungdom och skönhet, i nätt borgerlig sextonhundratalsdrägt, lutad öfver galleriet för att riktigt se hur hennes blifvande hemvist höjde sigisten för sten; bakom kommer farsgub: ben med långt hvitt skägg; sammetsmössa på hufvudet, käpp i handen, bannar jungfrun för det höniså,der står och hänger och skickar henne in till husliga sysslor — men ändå ickå förr, än. hon fått syn på Jens Bang, nickat, smålett och vinkat med näsduken till igenkän: ningstecken, derigenom dubbelt förtretande den gamle! — en scen, lik en gammal holländsk tafla — en Mieris eller en Gerard Dow, utsökt fulländad. Men ni rynka på näsan åt sådant der... ingen högre konstart! Tiden gick; gamlefår dog; Jens Bang äktade hans vackra dotter, och den gamle mannens pro: fetia var längesedan förgäten. Jens var lyckot sam;han spekulerade och köpte Säby gård, en ståtlig egendom. Allt gick väl, till dess Wranr gel och svenskarne intogo Jutland. Wrangel be: bodde hörnhuset längre ned. Ni kan bese hans rum — två kamrar med skön panelning i rik arbetad ek;-en,gång prydd med. fromma devir ser; längesedan. öfvermålade, men ännu skönj; bara, — Förrän Wrangel lemnade Aalborg, pår lade han staden en så väldig brandskatt, att borgfarne icke kunde få ihop summan; Jens Bang, öppen och ädelmodig som alltid, kon fram med en penningpåse i handen, färdig att på sina medborgares blotta ord lägga ut hela summan. Han gjorde så — fick den aldrig ersatt; blef en ruinerad man och dog, såsom gamle Knut hade profeterat, såsom hjon på det fattighus, han sjelf stiftat. Sådan är historien om Jens Bang; hvilken ger ett särskildt intresse åt det gamla huset, som:vi beundra i Aalborg. Mennu nog af utdrag och prof... Läsa: ren känner redan både planen och sti: lent: Dänskarne: äro ett folk, som väl har reda på sin historia, säger hr M. — och vi svenskar älska höra samma omdöme. Emellertid, huru .det nu är med vår kunskap om vår egen historia (d.v.s. våra konungars!), säkert är att vi — i allmänhet — föga känna Danmarks, och att ett sådant arbete af en svensk för Sverges allmänhet, som det hr M. nu lemnat Englands — dock, skulle vii så fall önska, mindre sporadiskt-nonchalant — skulle vara både nyttigt och väl: kommet. för den efter belles lettres törstande publiken; ja, skulle nog bli läst äfven af den stadigare lektyrens vänner. Vi kunna för öfrigt nog behöfva en dylik bok öfver oss sjelfva. Horace Marryat har gifvit oss-ett godt föredöme huru man bör resa i Skandinavien, när man älskar dess fornminnen och dess konstmonumenter och vill berätta. derom — icke för de få lärda och forskarne, men för de många bildade. Hj. I den religiösa frågan. Religiösa föredrag af T. Colani. Stockholm, Z. Heeogström, Två samlingar 1858 och 1860. Bland alla de frågor som sysselsätta samtiden är utan tvifvel. den religiösa frågan den som, huru mycket än samtiden synes med sina intressen röra sig på ytan af lifvet, i grunden bestämmer tidehvarfvets karakter, Politiken, säger man, är tidens hufvudsak: Politiken är blott kristendomens praktiska tillämpning på det offentliga lifvet, po! litiken nemligen tagen i dess högsta och vigtigaste betydelse. i astar man en blick utöfver samtidend sträfvanden, så kan man också icke undgö att finna, att ju mer filosofien, den for: mella nemligen, i dess tyska akademiska me: ning alltmer trädt tillbaka, och poesien förlorat inspirationen, desto allvarligare har religionsfrihetsfrågan framträdt, fordrande en praktisk lösning. Midt under ett tidehvarf, som icke utan giltiga skäl betecknas såsom företrädesvis materialistiskt, ser man, huru som tid efter annan i de olika länderna religionslärare uppträda och elektrisera sin omgilning till ett nytt religiöst lif. Midtunder den allmänna klagan öfver idernas öfvergifvande för materiella intressen hör man l, kristendomen förfäktas med en värme och en höghet. i. uppfattningen, som svårligen torde öfverträffas. af. förflutna tider. ch allt medan filosofien förkolnar såsom afsigkommen, ser man ett arbete försiggå inom filosofiens stilla verkstäder, som utan tvifvel kommer att ega ,ett afgörande inflytande på utgången af den religiösa. kris, som isamtidens oroliga inre arbetar på sitt genombrott. Det har alltid så varit och måste alltid få förblifva, att de särskilda tidsskiftena aldrig förstå-sig sjelfva rätt. De. måste alltid underskatta sin förmåga och sin verksamhet, Längtan och sträfvandet efter ett bättre underhållas nemligen . på det sättet.. Sådani är äfven förhållandet med vår tid. Den räknar mindre sitt eredit än sitt debet. Det idternas demokratiseringsarbete, som Pn områden försiggår, låter oss icke så lätt se det stora som under allt detta vårt arbete i smått arbetar sig fram. -— Vi se upplösningsarbetet. Vi beklaga oss öfver den netativa arten af så många brinnande: idttje: nares sinnelag och sträfvanden. Vi känne oss jemt störda i våra gamla föreställningar ). och erfara ett ständigt oroande qval under den med hvarje dag växande ovissheten om hvad komma skall. Vi följa med ständigt ånyo vaknande förhoppningar den eller der nye mannen, som lofvar så mycken framtid för det heliga. . Men några år förgå unde; dylika förhoppningar, och se der — han slutar liksom så många andra tidens barn i negation, i ett upplösningsarbete, som e har något bättre att sätta I det gamla öfver klagades ställe. Så i England, så i Amerika så i Tyskland, så i Danmark, s så 1 Frankrike. . Se England t. ex. — ket lifligt, ja hetsigt arbete, det arbete der bedrifves mot det i århundraden der des rotade hyckleriet i religiöst hä möt de gamla förstenade och förq i i Schweiz. net formerna, mot statskyrkan med ett ord och mot hela den anda, som är den kyrkans