sin ställning af att vara en förening af med: borgare för vapenöfningar till den af en Itrupp i rikets tjenst och under dess högsta I krigsbefäls kommando. Så snart bestäm: ningen af detta icke förbehålles kåren sjelf eller dess egen sjelfvalda styrelse, utan öfverlemnas åt regeringen, så äro kårerna :i Tsjelfva verket intet annat än en beväring eller en landstorm, hvars uppbådande är öl Åverlemnadt åt regeringens bedömande af när det erfordras. Det är just bedömandet af detta, som måste förbli hos kårerna, ifall de icke helt och hållet skola skjuta förbi om med deras uppställande och det mål, allmänhetens understödjande deraf har åsyttats. Ifrån denna grundsats har man dock afvikit i ällandet af det förslag till reglemente, för härvarande frivilliga skarpskyttekår, hvilket nu är under diskussion. I stället för att förbehålla kåren -rättigheten att sjelf bestämma, när den skall träda. i aktiv tjenst, har man velat öfverlemna denna rättighet åt regeringen; men för att denna regeringens stora rättighet att kommendera kåren icke skulle blifva alltför farlig, har man dock velat inskränka den till vissa beMan har sålunda bestämt, att regering zall kunna kalla kåren till tjenstgöring, I att denna tjenstgöring skall utgöras endast af vaktgöring i samt försvar af staden Göteborg. Genom dessa stadganden skulle kåren förvandlas till ett sim-: arde, hvilket, åtminstone såsom e komma att mycket bidraga irsvar. Endast derigenom att :ens medlemmar, på visst sätt, densamma och ställde sig till konungens förfogande, antingen genom att ingå i armen eller såsom medlemmar af en frikår, hvilken konungen möjligtvis funne lämpligt alt upprätta, är det således som kåren kunde komma att bidraga till — ty då de från kåren utgångna medlemmarne hvarken mer skulle bära kårens namn eller uniform, kan man icke gerna säga deltaga i — försvaret af landet på just de punkter, der truppers närvaro verkligen vore af nöden. Vida enklare och ändamålsenligare i afseende å det syfte kåren för sig uppställt, vore att bestämma det kåren alldeles icke stode under något regeringens kommando, ända tills den genom eget beslut, då den ansåge farans ögonblick vara kommet, vände sig till regeringen med anhållan om, att få såsom en egen frikår, med bibehållande af tt namn och sin uniform, träda i rikets enst och ställa sig under Kongl. Maj:ts befäl och till dess disposition, för att anändas der behofvet påkallar. De omständigheter, som skulle utgöra laga förfall för att icke behöfva åtlyda ett sådant beslut, skulle naturligtvis införas i reglementet. Till skäl för afvikelserna från denna, som oss synes, sunda och oklanderliga princip, har man anfört, att man, för erhållandet af Kongl. Maj:ts stadfästelse af kåren, måste göra några uppoffringar, derest det påfordrades, samt att man hade anledning att förmoda det regeringen verkligen påfordrade en sådan uppoffring å kårens sida, som de ofvannämnda bestämningarne innehölle. Men dessa uppoffringar äro uppoffringar af principen för hela skarpskyttekårsinstitutionen, sådan som den, så vidt vi förmått se, uppenbarat sig ötver hela landet, och en såoffring borde aldrig kunna komma ynnerhet då derför icke finnes an( än att man tror att regeringen ön-J. skar det. Det svar H. M:t konungen afgitvit på Göteborgs frivilliga skarpskyttekårs anmälan om sitt bildande innehåller intet sådant. Men äfyen om dessa bestämmelser verkligen skulle vara regeringens önsknincar, så är det af ingen betydelse för deras ämplighet. Det är skäl och icke kungliga önskningar som böra afgöra en sådan sak. I sammanhang med detta vilja vi anföra följande yttrande af en kollega (WermlandsPosten) i ett län, hvarest nationalbeväpningen håller på att kraftigt uppspira från allmogens tjäll och skolornas gymnastiksalar: Påståendet, att den, som en gång låtit inrollera sig i detta frivilliga nationalförsvar, har i och med detsamma frivilligt underkastat sig krigslydnaden, frivilligt afsagt sig rättigheten att råda öfver sin person och sina handlingar i samma stund han beordras att fullgöra sin krigarepligt, den må påkallas för öfning eller för kriget, gruudar sig på ett fullkomligt misstag, ty de frivill skarpskyttekårerna antaga sjeltva, såsom bekant är, vid allmänt sammantiäde de stadgar och reglementen, som de förbinda sig att efterlefva så länge de i kårerna qvarstå, och de lyda ingalunda under de för armen gällande krigsartiklarne, hvarken under kriget, eller ännu mindre under freden. Afven i krigstid lyda de endast sitt sjelfvalda befäl, och kohungen, såsom högste befälhafvare öfver hela rikets krigsmakt, eger icke ens då i vidsträcktare mån öfver dem kommandot, än de sjelfva; från början i sina stadgar medgifvit, helt enkelt af det skälet att de frivilliga kårerna icke äro rikets krigsmakt; d. v. s. icke af statsverket aflönas och underhållas, utan verkligen äro hvad de kallas, frivilliga. Annat blir dock framdeles förhållandet, om den frivilliga nationalbeväpningen når en sådan framgång och utsträckning, och om den militäriska andan inom de många skilda kårerna visar sig så lefvande och fruktbringande, att statsmakterna sjelfva finna skäl att upptaga dessa kårer såsom en väsentlig faktor i rikets försvar, i hvilket fall de gemensamt komma att besluta öfver de vilkor, som de (statsmakterna) vilja och kunna erbjuda de frivilliga kårerna för deras deltagande i ett aktivt försvar, likasom regeringen och parlamentet gjort i England, hvarefter det beror på kårerna sjelfva om de finna. dessa vilkor antagliga, eller om de föfedraga att äfven i krigstid handla på egen hand öch på egen bekostnad, Kyilket sednare alternativ vi dock gerna antaga icke kommer i fråga, just derföre att vi icke-betvifla, att redan innan Nästa riksdag våra frivilliga skarpskyttekårer skola hafva uppnått så mycken sammanhållning, ulitärisk anda och skicklighet både i manöver i skjutfärdighet, att de båda stats;la uppbjuda allt för att kunna tilltydliga och dugliga stridskrafter i Men intill dess detta sker, äro 4 1. och, likasom öfår, ick till landet en del af I trädde ut