förhållandet så hade nog 14 6 i regerings! formen erhållit en annan lydelse. — Detta är allt riktigt. Men hvad som är oriktigt är, att deraf vilja sluta att lagstiftarne skulle velat likställa sådana kårer som de nu uppkomna frivilliga skarpskyttekårerna med den öfriga militären, eller att anse att detär öft verensstämmande med lagens anda och väsende att de skola vara underkastade konungens kommando. Lagens och lagstiftarnes anda synes oss tvärtom vara rakt motsatt. Kan man väl säga det ligga i grundlagar nes anda, att konungen skulle tillåtas att med den oinskränkta makt, som en befälhafvare har och måste ha öfver sina trupper, få disponera öfver en truppstyrka, hvars storlek ständerna icke skulle kunna kontrol: lera? Stiftarne af våra grundlagar förutsågo icke något sådant fall, då trupperna under konungens befäl kunde komma att ökas, utan att ständerna skulle kunna kontrollera denna tillökning genom sina anslagsbevill: ningar; men om de skulle förutsett det, månne icke våra grundlagars anda ger an: ledning förmoda, att de snarare skulle försökt att förekomma än understödja det? Skulle det icke vara stridande mot våra grundlagars anda om konungen af sin privatkassa, ifall den räckte till, företoge sig att värfva en större armåstyrka utan ständernas hörande? Och vore det så mycket annorlunda om deäöna styrka erbjöde sig att bekosta sig sjelf? Den praktiska faran för folkets frihet är visserligen en helt annan, då dessa trupper äro legoknektar, än då de äro frivilliga ur nationens alla klasser; men månne icke den konstitutionela principen i hvardera fallet är densamma? Vi kunna icke finna annat, och det är derföre viicke tvekat att kalla en organisation af skarpskyltekårerna, hvarigenom de skulle komma att obetingadt stå under konungens kommando, för olaglig. Vi vilja dock lemna detta sista påstående derhän. Det säkra är i alla fall, att icke lagens anda mera än dess bokstaf pålägger de frivilliga skarpskyttekårerna någon förpligtelse att ställa sig i något slags beroende alls af konungamakten, ifall de icke af andra motiver vilja göra det. Då vi nu således sett, att de frivilliga skarpskyttekårerna hafva likaså laglig rätt att underlåta att ställa sig i något beroende af regeringen, som att göra det, så vilja vi öfvergå till den andra frågan, hvilketdera de böra föredraga framför det andra. Denna frågas besvarande är, som sagdt, helt och hållet beroende af, på hvilketdera sättet kåren bäst och säkrast skall kunna uppnå sitt ändamål. Detta ändamål är, såsom Göteborgs skarpskyttekår och alla andra dylika kårer i riket enstämmigt ha uttalat, att skaffa sig färdighet i vapenföring och andra militäröfningar, för att kunna ifarans stund medverka till fäderneslandets försvar. Det är kärleken till fäderneslandet, det är behofvet af att känna sig betryggad för dess fria framtid, som framkallat denna storartade beväringsrörelse, hvilken nästan ögonblickligen utbredt sig öfver hela landet likt eldskenet från tända vårdkasar, hvilka från trakt till trakt kringsprida underrättelse om en förestående fara samt maning till allmänt uppbåd. Det är dock icke detta ensamt som gjort den populär, som gjort den till en folkrörelse; samma fäderneslandskärlek har funnits förut och inga nya ögonblickliga faror hafva tillkommit. Hvarföre har då icke en sådan rörelse uppstått förr? Derföre att man icke kände till, huru det skulle kunna ske på ett ändamålsenligt sätt. Man kände till stående armåer och landtbeväring och borgaregarden efter franskt mönster, men intet af allt detta motsvarade ändamålet. Det sista, eller uppställandet af nationalgarden, kunde väl vara bra för upprätthållande af inre ordning, men till landets försvar mot yttre fiender dugde icke nationalgarden, då de voro bundna vid sitt distrikt. Det första åter, nemligen stående armåer, var att införa kriget med dess organisation midt i freden, det andra, beväringen, måste bli nära på detsamma, för att det skulle erhålla någon betydelse. Och frågan var dock just att kunna vara trygg, utan att behöiva stå på samma fot som i krig, att kunna vara säker i farans stund, utan att hela tiden stå i samma ställning och organisation, som i sjelfva farans stund. Då kom man till den insigten, att frågan icke berodde på att ha en stående armå, utan på att ha dugligt materiel, att när som helst vid-behof kunna bilda en sådan. Den tanken vaknade, alt blott svenska folket sjelft är dugligt och skickligt att föra vapen, så skall det heller aldrig vid behof vara svårt att organisera det till försvar af sitt fädernesland och sin frihet. Med denna tanke höjdes också ropet: lålom oss förskaffa oss denna vapentärdighet, låtom oss öfva oss att blifva ett krigiskt folk, så alt vi kunna organisera oss till försvar, när och om det gäller; och med denna tanke började skarpskyttekårsrörelsen hos 083. Att utgöra ett förråd af vapenkunniga och militäriskt bildade män, hvilka icke ingåilandets stående militäriska Organisation, men hvilka när som helst, då de anse fäderneslandet i fara, kunna inträda i densamma, det är detta, som synes oss utgöra det egentliga ändamålet med skarpskyttekårernas bildande, och som man aldrig bör lemna ur sigte. Skall detta ändamål bättre uppnås genom regeringens medverkan, än utan densamma, eller skall den kanske möjligtvis till och med skada detsamma? . Ett land, der folk och regering gå hand i hand i endrägtigsåmwerkuny är alltid dubbelt så starkt mot hvad det eljest kan vara, och vårt land står lyckligtvis i den ställning, att folket och regeringsmakten med förtroende kunna sluta sig till hvarandra; öch bildandet af dugliga vapenföra och väl öfvade medborgare, som 1 nödens stund JR äl ee EL an DR s lll Vä an BO SE i SF rn FO mt CA e— — U0Aäbt Mt. a DN Rb ee a mn mt FA AA FRA jen fet ÅA bord ) Ren oa