4jag ger f-n alltihop; det är bara strunt: denna blaserade slöhet och indolens — denna mani att låta fem vara jemt, ehuru det hvarken ger fred eller ro, som har gjor mig till en orkeslös grubblare och förbittra hvarje min glädje medelst min så kallade lättsmnighet. Men se, der kommer min demoniske kreditor — den hund till djefvul. som jag förskrifvit mig till! Han ser ut som ett förfuskadt bundtmakarelappverk utan lif och själ — men forsök att lura honom den som kan — i sin obetydligaste gestalt är han som farligast. Förbluffy mig skall han dock icke.. Nu vill jag blott anhålla, att mina uppmärksamma gynnare och vänner icke måtte lägga fingrarna emellan vid bru: ket af lungor och handlofvar, då I på ögonblicket fån det nöjet att se satan släpa åstad med en själ, som icke är eder egen!4 Under slutet af polichinellens tal såsom dr Faust hade en oerhördt stor pudelhundsskepnad långsamt kommit krypande fram på scenen. Dess ludna, svarta hud var så illa hopsatt, att man skönjde huru polichinellens medhjelpare, den råe blårätaren, var gömdljderunder. Ett allmänt skraft uppstod; nom under larmet hördes en qvinnasskri. SÅCck, mamma, nu kommer den onde och hemtar honomi jemrade sig en mycket vacker, men dödsblek ung flicka i en fattig, ehuru fantastisk och brokig Sann som stod vid en kokande kastanjekittel, der hon hjelpte en gammal gumma med kokningen. on stirrade på polichinellen och det, stora hundspöket, som nalkades honom. Ångest och fasa talade ur hennes vildt glödande bliek. Det svarta håret fladdrade RP kring hennes marmörbleka kinder, och hon sträckte ut armarne med en darrning, som om hon velat rusa upp på scenen för att försvara honom. ; Tyst, var stilla, barn, se icke på honom, sade modren och grep hennes hand; om (-n tager honom nu, så har han ärligt förljent det. Du är icke den enda, som han har svurit sig satan i våld på att kunna förderfva. Passa på kastanjerna, barn, och se icke på honom, det odjuret!