hufvud satan icke törs kröka ett hår, och — — men det var sannt! — min största förtjenst: har jag alldeles glömt, tro: gen af anspråkslöshet. Jag är uppfinnare af den ädla pressen; såsom hela verlden vet; och den förtjensten ensam torde kunna uppväga tusende lifs förbrytelser: — Tänk, dyrbaråste publikum! alla tryckta böcker och den stora tidningsmakt, som snart skall afsätta alla absoluta suveränher för att sjelfva intaga platsen på deras throner — denna verldsbeherrskare har man i sjelfva verket mig, dr Faust, att tacka för. Jag ser i andånom de oerhörda verkningärne: af denna min press. Det finnes ingen visdom, ingen galenskap i en mensklig hjerna, som icke skall få luft och kunna sprida sig ut öfver verlden på mina Y vingar. Det, som flyger ut från verldsändens stora hjerna, lir. herrskarebud för. alla mensklighetens muskler och nerver, och komma idterna först i näfvarna, så blir näfrätten intellektuel; filosofisk och moralisk — då FSTaner först. på . allvar den. stora, blodiga kamp. för idter; som skall utkämpas med; alla upptänkliga mordredskaper och fortsättas till veridens yttersta dåg. Men gifven akt, mitt herrskap! det står ett litet men vid denna min förtjenst, ty då satan om några minuter har tagit mig, bemäktigar han sig allra först min press, Djefvulens idter flyga då rundt kring verlden på mina typer, förmälande sig med menniskoandens; deras yngel skall i årtusenden beherrska alla själar på. jorden; helvetets gränser skola utvidga sig, och jorden blir till slut en provins utan konstitution i gatans absoluta monarki. Se! det blir på sätt och vis milt verk — jag är icke 8å ringa ändå! — och gör icke satan mig till kultusminister i sitt rike, så är han en dumbom. Men min sista minut är snart förrunnen — och: för min stora 2 MEN skull hade jag så när glömt min sjunde och sista dödesynd. — den allravärsta — det är dem af-delärde så: kallade acedia — eller liknöjdheten för hvad man kallar själ och salighet, denna dufna melankoli, som säger: