Mi mm HH HH tt uppen; och grefven kom alldeles utaf sig en deduktion öfver Skånes framtida sjuklingars öde) som han sakta hållit till en utig dam hvilken tänkte på helt annat. Men nu vorovallw tankar eller; blickar obetingadt riktade på det unga paret. Adelgunda var röd af förlägenhet och jungfrulig blyghet, Brist af förnöjelse och triumf, ty han visste bättre än någon hurw han skulle blifva afundad, och den :skall:icke vara uppfödd eller lefvat i stora verldeny som ej är svag för att blifva ett mål för allmän afund. Farbrodern hade förgäfves på ditresan bedt honom ej med öfvermod mottaga den sköna lött försynen: åt. honom dragit, och Ernst häde lofvat att försöka betvinga denna känslå, men Hu konv den döck i fela sin-kraft, och Ernst tyckte, och alla andra tyckte, presidenten: oci efven framför: allt, att han på em gång var blefven ett hufvud längre, och då någon efteråt förebrådde honom detta,svarade han: Ja, när man är ett hjerta rikare, och ett sådant hjerta sedan, så må man väl blifva ett hufvud högrel På gratulationer, dumma och qvicka komplimenter blef: aldrig något slut, när den läckra middagen fndtligen var till ända, men framåt kloc: kan sex fanns ingen qvar mer än fästmannen och generalskan, och klockan sju visste hela Stockholm om den oväntade förlofningen; och sällan Hade en sådan väckt en större förvåning. Kunglig sektern triumferäde, och kammarjunkarne gingo helt slagna och : modfälda. Elakheten hade äiven mycket att beställa vid. detta -tillfälle, tv den är köttslig kusin till afundsjukan. Men de tyckliga två visste om intet. : De Bbtydde sig om intet. De hade blott tanken för fi iden. Om aftonen, när efter enlätt spå Ernst gick från grefve Stenborgs hotell, hade flera af hans gamla vänner samlat sig