vannämnda stadgande: att enskilda bankers sed lar skulle omedalburt inlösas med silfver, att de förmena att, efter en sådan organisation, de skulle kunna medgifvas enskilda sedelutgifvande banker att i fri täflan uppstå. Jag anser, pi nyss anförda skäl, att en sådan frihet skull vara ganska olycklig, och jag finner vådorn: icke i minsta mån afböjda genom den ofvanstå ende tidsbesparingen. Det ligger, förmodar jag, i komiterades tan: kegång i och med detta föreslagna stadgande. att de enskilda bankerna skulle med riksbanken dela omsorgerna för ett tillräckligt silfverförråd. Men inga andra omsorger behöfvas, enligt min tanke, i detta hänseende, än de, som ligga i sakens natur, nemligen att köpa in silfver, när ehofvet och priset det bjuda. Riksbanken har vå den rörelsen skördat en ganska vacker vinst (på 26 år 900,000 rdr), och jag finner intetskäl att man skall tvinga andra att dela denna vinst; ty, ännu en gång, när silfret behöfs,kommer det in, och när det går ut, bör det för statens ästa gå ut. Denna rörelse ligger i utbytets natur och kan väl genom förvänd lagstiftning försvåras, men aldrig förhindras. Ett större silfverförråd i banken, än rörelsen kräfver, är icke blott ett onyttigt och dödt kapital, utan kan dessutom verka ganska förderfligt. När i ett ögonblick en alltför lätt tillgång på penningar inträder, uppstå samma verkningar, som vid öfveremission af sedlar: att uppå en uppdrifven verksamhet och spekulation samt stegring i varuprisen följer en reaktion af strypning och prisfall. Långt ifrån att uppmana Tiksbanken att hålla hög silfverkassa, bör man derför snarare föreskrifva, att banken i detta afseende bör iakttaga all försigtighet. Året 1855, då silfverkassan utgjorde 52 millioner rdr rmt, för att 1856 sjunka ull 30 millioner och 1857 till 23 millioner, lemnar i detta hänseende lärorika varningar. Det lider nemligen intet tvifvel, att ju icke verkningarne af den påföljande krisen blifvit lindrigare, än de voro, derest icke genom den rika mynttillgången 1855 (beroende af den för höga silfverkassan) spekulationen hade blifvit så hastigt och högt uppdrifven. Komiterades förslag och motiver äro, befarar jag, egnade att underhålla de många falska föreställningar, som rörande dessa ämnen varit och äro rådande, med minnet ännu fortlefvande al förra tiders olyckliga bankförhållanden; och det är deremot jag så mycket mera måste inlägga min protest, som jag anser, att lagstiftaren är den, hvilken-i första rummet bör motarbeta och örskingra rådande fördomar, icke ytterligare nära och styrka dem. Den tredje reservanten, hr Lallerstedt, har endast varit skiljaktig i afseende på den föreslagna lånebankens organisation, hvarom han yttrar sig sålunda: Om en bankorganisation skall på ett fullt tillfredsställande sätt kunna uppfylla sin bestämmelse, så måste ej mindre sjelfva organisationen hvila på grundsatser, som vetenskapen anser för riktiga, än ock styrelsens sammansättning lemna säker borgen för en insigtsfull, på penningemarknadens skiftningar ständigt aktgifvande förvaltning. Så länge grundlagen tillägger riksbankens sedlar ett slags tvångskurs och föreskrifver att den skall styras af fullmäktige för de fyra riksstånden, kan ingen fullt ändamålsenlig organisation af denna bank tillvägabringas; och då det utan tvifvel skulle möta stora svårigheter att få grundlagens föreskrifter i berörde hänseenden förändrade, och med säkerhet kan antagas, att dermed skulle dröja längre än att en mera genomgripande reform af riksbanken borde till en så obestämd tidpunkt uppskjutas, hafva komiterade måst rikta sina bemödanden derhän att söka åstadkomma ett orgsanisations-förslag, hvarigenom äfventyret af grundlagens åberopade stadganden kunde i möjligaste måtto förminskas och de hufvudsakliga brister, som i öfrigt vidlåda den nuvarande organisationen undanrödjas. Det är för sådantändamål som komiterade föreslagit en fördelnin af riksbanken i två, från hvarandra till grundtond, styrelse och verksamhet åtskilda anstalter, den ena en vexelbank och den andra en lånebank. Jag instämmer i allt hvad komiterade yttrat till stöd för en sådan fördelning och biträder komiterades förslag i afseende på den förra al dessa anstalter. Deremot finner jag organisatiohen af lånebanken icke vara tillfredsställande. Att låta staten och enskilda delegare bilda ett bankbolag, med gemensam styrelse och ansvarighet, på sätt komiterade föreslagit, skulle utan tvifvel medföra förvecklingar och olägenheter, hvilka icke på : förhand kunna beräknas. Det är väl sannt, att komiterade sökt afväga statens och de enskilda delegarnes skyldigheter och rättigheter; men dermed äro icke, efter mitt förmenande, alla anledningar till allvarsamma förvecklingar emellan de olika intressena undanröjda. Redan den omständigheten, att rikets ständer icke kunna åläggas samma slags ansvatighet för bankens förbindelser, som de enskilda delegarne, synes mig utgöra hinder mot en bolagsform, som medför lika rätt till deltagande i förvaltningen och andel i vinsten. Om rikets ständer genom sina fullmäktige förvalta den föreslagna vexelbanken och således fortfarande vaka öfver myntvärdets upprätthållande, hvaraf eganderättens helgd är beroende, så blir statens hufvudsakliga intresse vid bankförvaltningen tillgodosedt, och rikets ständer kunna utan tvekan ingå såsom kommanditdelegare i ett af: enskilda delegare bildadt bolag med solidarisk ansvarighet för så stor del af riksbankens beräknade behållning, som lämpligen borde för sådant ändamål användas, och derå förbehålla sig en bestämd årlig afkomst. Endast på detta sätt anser jag staten och enskilda kunna förena sig dm bildandet af en lånebank med den omfattande verksamhet komiterades förslag till en sådan bank innehåller. Af skäl, som riksarkivarien -Nordström närmare utvecklat, anser äfven jag den för lånebanken föreslagna grundfond vara för högt tilltagen, och föreslår, lika med hr Nordström, att den må bestämmas till endast 20 millioner rdr mt, hvaraf, efter min åsigt, solidariska detegare böra tillskjuta den ena hälften och rikets ständer såsom kommanditärer den andra hälften. lag finner för min del ingenting hindra att, jemte de solidariska delegarne, i bankbolag inrymma kommanditdelegare för lika stort belopp. som de förstnämnda till grundfonden insatt. Öfver den del af riksbankens beräknade behållning, som icke komme att erfordras till grundfond för de båda banker, i hvilka riksbanken skul!e fördelas, kunde rikets ständer förfoga anungen genom att, i den mån medel blifva tillvängliga, anslå dem till jernvägsbyggnader eller undra allmänt nyttiga företag, eller ock genom att nedlägga dem i räntebärande papper för framtida behof. Sm————— eu ätt besök hos Caribaldi på Oaprera Från den danska konstnär, som uppehålli ig hos Garibaldi i ändamålk att göra har pyst, har ingålt elt bref; hvarutar Feödrelar et meddelar följande utdrag: Ia Maddalena den 13 Januari 2 All