komma att verka förtryckande, om ej helt oc hållet förqväfvande, på den enskilda penningc och bankrörelsen i landet, hvilken blefve ä denna centraliserade och privilegierade anstal på ett betänkligt sätt beroende, hvarmed landet affärsställning vore icke underlättad, utan för svårad ; ty det är med bankrörelse som med hvarj annan affärsverksamhet, att den icke bör centra liseras, utan sjelfständigt bedrifvas på så mång: skilda orter, som möjligt. Endast så verkar det i enlighet med hvarje orts rätta kraf; endast si träda tillgång och efterfrågan af penningar en naturlig vexelverkan, frukten af en fri kon kurrens i alla affärsgrenar, och endast så kunn: de våldsamma vexlingarne i penningeförhållan dena förebyggas, hvilka måste inträffa, derest hel: landet skall vara beroende af en enda penningceinstitution. Långt ifrån att ytterligare centralisera landets bankrörelse, bör man derför fortgå i motsatt riktning, nemligen derhän, att all egentlig bankverksamhet: lånerörelse, vexeldiskontering, uppoch afskrifning, depositionsrörelse m. m. småningom öfverflyttas från statens bank till de enskilda bankerna; med hvilken organisation dock nödvändigt sammanhänger, att räntan blifver fri, såsom komiterade också föreslagit. : Den plan, komiterade framställt, tjenar utomdess att ytterligare stadfästa den fålska föreställningen samt de obefogade, ehuru lätt förklarliga anspråken, att staten skall vara förläggare för den enskilda industrien, eller, med andra ord, tillhandahålla densamma erforderliga kapital, något, som lika litet tillkommer staten, som det tillhör densamma att tillhandahålla landet allehanda behöfliga varuartiklar. I det ena som i det andra fallet är det handeln, som fyller det ena landets behof med det andras öfverflöd, och: någon svårare brist kan sålunda aldrig uppstå der, hvarest.sprkulationen eger trygghet och frihet för sina operationer. Då jag sålunda afviker från mine ärade medkomiterade i sjelfva hufvudgrunderna för den nya bankorganisationen har jag ej af nöden attingå i detaljerna af deras förslag, mot hvilket eljest väl ock en och annan invändning kunde göras. likasom ock hvad jag här i korthet velat anföra skulle kunna ganska vidlyftigt utvecklas. Afven med afseende å mine herrar medkomiterades utlåtande i fråga om enskilda banker, anhåller jag få anföra min särskilda mening. Vid talet om enskilda banker möter först fråga om sedelutgifningen. Bör en sådan vara, essa banker medgifven, eller icke? och i hvilken utsträckning? Till hvad jag härom i det föregående yttrat beder jag få tillägga följande: Med rätta hafva rikets ständer sedan 1844 för riksbanken stadgat, att det högsta mått, hvarmed riksbankens sedelutgifning får öfverstiga metalliska kassan, är 30 millioner rdr rmt. Vid bestämmandet häraf har man naturligtvis haft för ögat den summa, hvarunder sedelstocken icke rimligtvis kunde sjunka, och för hvilken sålunda annan valuta än silfver kunde utan våda förefinnas. Men man förbisåg härvid, att enskilda bankers sedlar i afseende å sedelstocken betyda alldeles detsamma som riksbankssedlar, enär de ögonblickligen kunna utbytas emot hvarandra, och att, när man sålunda satte en gräns för de sednare, man också bort sätta en gräns för den förra; en omständighet, som ock riktigt iakttogs af Robert Peel i hans berömda bank-akt af år 1844, uti hvilken all vidare enskild sedelutgifning utöfver den förhandenvarande förbjöds, PE samma gång beloppet af den för Englands ank tillåtna sedelemission utöfver kassan fastställdes till 14 millioner . Detta förbiseende har visserligen ännu icke i Sverge medfört några vådor, enär enskilda bankerna varit nog försigtiga att icke drifva sin sedelutgifning till dess yttersta gräns,. men. faran förefinnes och är icke nog afböjd genom den makt, regeringen har att vägra beviljandet af oktroy åt nya banker. Det blir under dessa omständigheter en inkonseqvens att fastställa en räns för riksbankens sedelutgifning, ty den är helt och hållet furtiv, så länge inskränkningen ej tillika förefinnes för de enskilda bankerna Många utmärkta auktoriteters ord skulle kunna anföras om alla de olägenheter och faror, som med en alltför mycket lösgifven sedelutgifning äro förbundne, och om alla de fluktuationer och rubbningar i affärslifvet, som deraf så ofta blifvit en följd). Men jag finner dock saken i sjelfva verket, utom den fara den innebär, äfven vara obehöflig; ty hvartill behöfvas 12 eller flera särskilda sedelutgifningsanstalter, när en enda, det är riksbanken, lätteligen kan tillfredsställa landets behof af sedelmynt? Och en sådan riksbankens förmåga kan endast betvifias at den med förhållandena obekante. Man behöfver blott erinra, att när en brist på mynt gör sig känbart gällande, så verkar densamma en införsel af silfver — hvigenom sedelstocken kan ökas — till bristens fyllande, och denna införsel försiggår lika lätt och efter samma lag, som införseln af hvarje annan handelsvara, den der städse betingas af efterfrågan. Erfarenheten under den tid, som förflutit alltifrån år 1834, visar ock, att riksbanken med sitt innehafvande metallförråd och med en tillåtlig sedelutgifning af 30 millioner derutöfver (under förutsättning, att denna tillåtelse ej blifvit inskränkt af föreskrifterna rörande afdrag för depositioner, kreditiv, m. m.) kunnat hålla sedelstocken vid samma belopp, som den nu utgjort i förening wed rtvatbattetsedlarne. Det är blott tvänne tillfällen, då riksbankens och privatbankernas sammanlagda sedelbelopp öfverstigit 30 millioner rdr, och dessa utgöra undantag af föga betydenhet. Regeln har, såsom tab. XII visar, varit, att sedelstocken med många millioner understigit det belopp, hvaruti den blott genom riksbankens för handen varande silfvervaluta kunnat hållas. Det är ett ganska allmänt misstag att anse nåsot godt ligga uti en rik tillgång på mynt; fastmer går allas sträfvan derhän att uppfylla alla ffärslifvets kraf med minsta möjliga qvantitet mynt, likasom det är kännetecknet på en god mekanism att gifva största möjliga resultat med minsta möjliga kraft. Men anled ningen, hvarför man begär mera mynt, ligger deri, att man dermed tror: sig. erhälla mera kapital, hvilket alls icke är förhålandet: ett ämne, som väl borde närmare utremen hvilket icke kan anses tillkomma mig : sålunda den enskilda sedelutgifningen är af nöden påkallad, men kan under vissa ler innebära olägenheter och vådor, så finner g intet skäl, att staten beröfvar sig den med samma förbundna inkomst, för att dermed ira ett antal privilegierade banker, hvilka gem detta privilegium snarare förledas att förmma, än de uppmuntras att bedrifva en verkoch sann bankrörelse; den der i första rum: består uti uppsamlande och spridning at !ets kapitaler, men icke i ökandet af myntt et ir likväl en alltför hastio indragning af den