En norsk brottmålshistoria. Ett bref från Throndhjem, dateradt dei 29 sistlidne Januari, lemnar följande när mare upplysningar om den ovanliga oc! tragiska händelse, som i dessa dagar väck så stort uppseende i Norge och hvarom v förut berättat det hufvudsakliga. Förlidne lördagsafton kl. mellan 5 och syntes vaktmästaren vid Norges bank spring i den största brådska omkring till bankens direktörer för att kalla dem att genast sam. manträda. Oaktadt tiden var olämplig för många, visade de dock, så fort vaktmästarer hade hviskat dem i örat ett ord, om möjligt ännu större ifver än budet, så att alla direktörerna voro samlade inom en kort stund. Ingen anade orsaken till den ovanliga sammankomsten förrän sednare på aftonen och på söndagsmorgonen rykte spridde sig om ett försök till stöld i banken, hvilket blifvit förekommet genom kåssörens oförmodade inträde i kassarummet. Det berättades då äfven att gerningsmannen var känd samt att han var en ännu ung man med stor familj. Man gissade och gissade, men ingen anade hvem det var. På måndagsmorgonen erfor man att possessionaten Solem på Stafne hade plötsligt dött, och un2efär på samma gång fick man veta, att det var han som hade gjort försöket till stöld: Jag skall nu meddela hvad jag om saken inhemtat dels af bankens kassör och dels af andra trovärdiga personer. Bankokassören Kjelland hade på lördagen, då han gick ifrån bankan, derifrån tagit med sig nägra i hans vård förtrodda värdepapper för att om dem rådföra sig med andra personer. Som han ieke träffade dessa och var för mycket försigtig att behålla papperen hemma hos sig öfver söndagen, så giek han upp i banken för att förvara dem 1 sitt brandfria kontor derstädes. Han blef högst förvånad då han, vid ditkomsten, fann dörren till första rummet oläst, men antog att OO städerskan, som skolat skura golfvet, hade glömt stänga dörren eller ock att han sjelf eller bokhållaren kunde ha begått samma försummelse. I detta rum förvaras aldrig penningar. Men ännu mera förvånad blef kassören då han upptäckte att äfven dörren till det inre kontoret, hvari penningarne förvaras, vår oläst. I sin öfverraskning förlorade Kassören helt och hål-. let sin vanliga skaärpsinnighet, så att ej ens den eljest naturliga aningen föll honom in, att här vore stöld på färde och att tjufven kunde vara inne. Han tänkte ej härpå, ej heller på de stora summor som funnos inlästa i de engelska jernskåpen, utan blott kh cirka 1700 specieriksdaler i silfver, som unnos dels uppstaplade på en kista framför fönstret och dels liggande i två påsar på An I stället för att gå ut, läsa igen örren och kalla till folk, tände han eld på ljus och gick in i det inre kontoret för att se efter om silfvermyntet vore qvar. Han gick derföre rakt fram till bemälte kista, och medan han der sökte, hörde ham sakta steg bakom sig. Då han vände sig om såg han en man slå, blek som ett lik, mot väggen mellan kakelugnen och dörren. Kassören igenkände genast i honom en gammal bekant, eller rättare vän, och han utbrast: cHvad i Guds nånn vill din här, Solem? Han fick -till svar: XDet:kan ni väl fråga två gånger om4. På ny fråga om huru han hade kommit in, svarade han helt Iuont:: Naturligtvis med falska nycklar. S Kassören och Solem talade nu länge med hvaraadra, h7arunder den sednare allid ställde sig mellan dörren och hr Kjeland, så att denne ej kunde komma ut förr in Solem tillät det; ty han är en liten man, som uppenbarligen ej kan hafva synnerliga ysiska krafter, men Solems kroppsbeskafenhet är der2mot egnad att ingifva stor