vet måste förfalla. : Det är, i min tanke, alldei les nödvändigt att vid den bankens reorganisation, som nu är ifrågasatt, ordna förhållanden: så, att rubbningar af myntvärdets fasthet må så vidt det af lagstiftningen beror, för framtiden förekommas. Banklagen af den 1 Mars 1830 är för detta ändamål ej tillräcklig. Den bestämi mer väl vissa säkerhetsmått till betryggande al banksedlarnes invexling vid anfordran mot silfver, och deribland de utvägar, K. M:t, såsom högste handhafvare af verkställande makten, eger vidtaga för de fall, att sådan invexlin enligt fastställda grunder vägras; men, om ock kraften af dessa utvägar vore än så stor, så utgör dock! denna lag ej ett betryggande hinder mot möjlig-. heten deraf, att rikets ständer, vid utöfningeni af sin exklusiva lagstiftningsrätt rörande bankens verksamhet och garantierna för dess kredit i förhållande till allmänheten och hvar och en; enskild, kunna fatta beslut, som leda till undergräfvande af denna kredit och den säkerhet, som en hvar för det i sedlarne föreskrifna myntvärde har rätt att ständigt påräkna; och likväl är det detta, som utgör ett hufvudvilkor för näringslifvets meter och blomstring. Medlet att komma detta mål så nära som möjligt är, att, med ändring! af nuvarande stadganden, ställa lagstiftningen angående rikets ständers bank uti alla materiela frågor under 87 regeringsformen, och alltså tillerkänna K. M:tjemte den konstitutionelt ansvariga konseljen samma makt i afseende å dem, som i fråga om stiftande, upphäfvande, eller förändrande af allmän civiloch kriminallag m. m. nu är fastställd. Den andra anmärkning hr Nordström framställt mot komiterades betänkande gäller storleken af den för allmänna svenska banker föreslagna grundfond, som komiterade föreslagit till 40 millioner, deraf 20 millioner skulle insättas af ständerna och de återstående förbehållas enskildå aktieegare. Detta belopp skulle, enligt komitens förslag, kunna förökas och dessutom förstärkas genom insatser af kommanditdelegare för ett belopp af högst hälften af hvad som tecknats af de solidariska delegare. Härom yttrar hr Nordström: Lemnande för ögonblicket åsido frågan om den solidariska ansvarigheten, kan jag, för min del, ej finna hvarken behöfligt eller klokt, att grundfonden bestämmes till så högt belopp, eller erhåller en sådan latitud. Det torde få antagas såsom en numera allmänt erkänd sak, att en cirkulationsbanks rätta bestämmelse är att vara en medlare emellan kapitalsökande och kapitalegande, och att dess verksamhet således företrädesvis bör inrättas så, att den genom sin bemedling kan hålla de förra tillhanda hvad de sednare för tiden kunna aflåta. Under en omsorgsfull och klarsynt förvaltning blir säkerheten för bankens skulder alltså i främsta rummet att söka uti de af densamma öfvertagna säkerheter för dess fordringar; och hvad särskildt den skuld angår, som består uti utelöpande banknoter, eller andra till innehafvaren ställda kreditsedlar, så är den, der banken till utgifvande af sådana blifvit berättigad, dessutom underkastad särskilda bestämmelser och kontroller, åsyftande att för denna del af skulden uppställå speciela garantier. Det är således icke företrädesvis på grundfonden eller bankdelegarnes sammanskjutna karm som den kredit skall fonderas, af hvilken anken för sin rörelse har behof. Väl utgör äfven grundfonden ett icke oväsendtligt plus i säkerheterna för bankens passiva; men som den, just derföre att den skall vara en grundfond, icke enligt regeln får sättas i cirkulation, utan bör förblifva under särskild vård så länge bankens verksamhet fortfar, kan den i sjelfva verket ej anses annorledes än som en fyllnadssäkerhet, som kan anlitas i utomordentliga fall och isynnerhet i fall af bankens utredning; och ehuru i fråga om en sedelutgifvande bank det erforderliga förhållandet emellan dess grundfoni och sedelskuld icke normalt kan bestämmas, anses det dock numera kunna såsom ett på mångsidiga, under olika tider och omständigheter gjorda iakttagel-, ser grundadt erfarenhetsrön antagas, att det gör illfyllest, om den förra uppgår till 40 å 45 procent af den sednare, hvi ket ock vid en öfverblick på staterna och bilanzerna för de större sedelutgifvande bankerna i Europa vinner stöd, så vida ej sedelemissionens maximum af särskilla skäl annorledes blifvit bestämdt. En alltför stor grundfond kan genom sina följ: ler på flera sätt verka ofördelaktigt. Då naturigtvis de, som tillskjutit den, eller med andra ord bankdelegarne, på goda grunder böra kunna påräkna skälig vinst, vare sig såsom ränta eller rg måste bankens verksamhet utvidgas i samma förhållande, som det tillskjutna aktiekapitalet blifvit i stora proportioner tilltaget. ltt sådant: utvidgande förutsätter att rum derr finnes. Finnes det åter ej i ronder MAN in följden lätteligen blifva, ja, man kunde ga, blifver följden; att banken antingen i sin verksamhet inlägger en sträfvan att uppdrifva sin rörelse utöfver hvad näringslifvets naturenliga utveckling kan behöfva, eller ock söker att, vidt det åsyftade ändamålet sålunda kan vinas, bereda sig detta rum genom undanträngande it andra banker eller motarbetande af deras illkomst. Intetdera vore för samhället helsosamt. I förra fallet skulle visserligen för en tid n stegrad näringsverksamhet, en ökad spekuläionslust och en skenbar uppblomstring af allänt välbefinnande kunna framkallas genom de medel, banken för ändamålet kunde använda, och bland hvilka medel en ökad sedelutgifning då utan tvifvel komme att blifva ett särdeles anlikadt och verksamt; men deruti låge ingen gavanti för produktionens jemna och, för att så säga, saturenliga utveckling. Produktionens naturliga täng är en sjelfständigt ökad konsumtions-: sraft, vare sig i afseende å reproduktion eller medelbar förbrukning, och såsom sådan kan entast den konsumtionskraft anses, som utgår från Jelfständiga och fortfarande förvärfskällor. Men ;å all den inverkan på näringslifvet .en bank ;rmår utöfva egentligen yttrar sig inom cirulationen, och endast derifrån eller medelbarlisen på produktionen, skulle den stegrade kon-: uamtion och deraf föranledda produktion, som vå nämnda sätt ökade penningetillgångar för n tid komme att framkalla, icke hafva någon äker framtid: De vore endast konstgjorda och unde ej hindra en återgång; men en återgån; wedför alltid kriser. Hvad åter angår det sedare fallet, eller möjligheten af konkurrensens indertryckande på bankrörelsens område, så sulle det, åtminstong, är det min lifliga öfveryselse, vara om möjligt än mindre nyttigt eller ) ärdt, och allraminst om, såsom komitens ag innebär, landets största bank, nu en statsnk, skulle, med öfvergifvande af denna sin skap, . äfven: komma att ikläda sig nåturen en privatbank, eller, måhända rättare, af ett anting emellan statsoch privatbank i så to, a skilde kapitalister deruti idan skulle såörhålländ. ad 8. fördelar måhända are skulle na, på grund af intressenas gemensamhet, om den förra, hvars talan föres genom dess