TEATER. KONGL. TEATERN. Engelbrekt och hans dalkarlar.t Hr Lichtenbergs debut. Det välbekanta, fosterländska skådespele: har ånyo blifvit upptaget, och de stora forn tidsminnena helsades med samma bifall som förut. Det har förut blifvit sagdt och kar icke förnekas, att detta Blanches skådespe saknar den dramatiska koncentrering, son åstadkommer en helgjuten bild, men dett: ligger till någon del uti ämnets natur. Hvac som lika litet kan förnekas, är den skicklighet, hvarmed taflorna blifvit utkastade. och den effektfulla grupperingen af figurerna, ehuru visserligen en och annan ai dessa är något mera anlagd på effekt än tecknad med historisk och poetisk sanning i djupare mening. Medtages i beräkninger den trollmakt, som Engelbrekts hjeltebild alltid måste utöfva på svenska sinnen, så är detta styckes framgång fullkomligt förklarad, och det skall säkert ännu i mångeg år bibehålla sig på scenen. Hufvudrollerna i det fosterländska skådespelet utföras äfven nu till stor del af samma personer som vid dess första uppsättning fingo sig dem anförtrödda. Endast några af de mindre partierna hade fått nya representanter, och bland dessa fästa vi oss först vid hr Lichtenberg, som debuterade uti Måns Bengtssons svåra och, efter det vanliga åskådningssättet, otacksamma roll. Det kan icke vara möjligt att, efter eti enda uppträdande, ställa en blifvande skäådespelares horoskop, och man skulle göra sig skyldig till en stor orättvisa, om man antingen uteslutande berömde eller klandrade ett sådant första steg på konstens bana. Efter vårtförmenande berättigar dock hr L:s uppträdande här till ganska vackra förhoppningar för framtiden. Han är i besittning af en sonor och vacker stämma, öfver hvilken han dock ännu icke är så mycket herre som man skulle önska. När han hinner öfvervinna den osäkerhet i hållningen och den oro iuppträdandet, som alltid vidlåda debutanten, så tro vi att han med framgång skall kunna användas i roller af mindre fragmentarisk och melodramatisk natur än denna. Det vigtigaste al allt är att skådespelaren förstår sin uppgift, och att detta här var fallet, fann man al den i allmänhet sanna tonvigt som debutanten gaf åt sina ord — en förtjenst, som i våra ögon öfverskyler en viss omogenhet i gesten och gången, hvilken först genom träget studium kan öfvervinnas. — Den omständigheten, att hr L. på några få dagar inöfvat rollen, på det att icke styckets uppförande skulle förhindras genom hr Swartz iråkade sjukdom, utgör ännu ett skäl till att anse hans debut lyckad. Då vi förutse att hr L. fortfarande kommer att debutera, och nästa gång i. ett mera omfattande parti, torde vi få tillfälle att mera i detalj sysselsätta -oss med hans prestationer. De öfriga nya rollinnehafvarne voro mll:na Sandberg och Åberg, hvilka uti Ingeborgs och Cecilias partier lyckades rätt väl och å intet sätt stodo efter sina företräderskor. e hafva båda två en stor fördel — den att vara unga och i följd deraf mäktiga af den friskhet, som aldrig helt och hållet förnekar sig hos ungdomen, äfven om skolan icke alltid är den bästa. Mot regissören och dekoratören hafva vi ett par anmärkningar att göra, hvilka man på denna teater helst önskade att icke hafva skäl till. Hvad ör beträffat, så gäller anmärkningen de sex olyckliga figurer, som. skola föreställa Danmarks menige allmoge, och hvilka nu i stället stå der i fonddörren Bnarlika fästningsfångar. Dekoratören deremot har funnit för godt att till den dekoration, som föreställer trakten omkring Engelbrekts hem i Dalarne, begagna en fond på hvilken man vid elfvens strand ser ett ar de alra prydligaste nutidens tvåvåningsus. Sådant kan förlåtas på en mindre scen utan resurser, men borde på den kungliga aldrig få förekomma. förts ned