hålla sig för längre eller kortare tid, s som i Lyon, Havre, Bordeaux m. fl. Vi hafva här endast haft Paris för ögonen. Hvad vi härofvan berättat är högst litet af det com är uträttadt. Den som icke varit ögonvittne till nöden bland daglönarbefolkningen, sett de smutsiga gatorna, de osunda husen, de mörka kamrarna, de halfnakra barnen, de utmerglade sjuka, som tvica bort utan läkarehjelp, de många små varelser, som slockna hat späda af vanskötsel, och det ännu större sedliga eländet, som förderfvar både själ och kropp, kan icke göra sig något begrepp om det mod. den troskraft, den ihäördighet och kärleksrikhet, som fordras för utt kämpa mot så dana fiender. Man beundrar med rätta all den lysande herrlighet Paris erbjuder resanden; men et! underverk, som mindre lyser i ögonen, är den evangeliska missionens arbeten i 54 Marcel och alla Paris förstäder, och dessa förtjena dock mera än allt annat uppmuntran och beundran. Skål vid skarpskyttegillet den 2 Februari 1861). En tid det var, nu längesen förfluten, En vålnad sitter den på h ifdens thron, Dess ära är en tår — i solglans bruten, Dess minne ekots sista matta ton; Den tiden nämnes svenska riddartiden, När Sveas lans vann segrens pris i striden. Det var en lustig tid för nordanvinden, Då yr han tumlade kring berg och slätt Och kysste söderns mö helt blek om kinden Oeh intog riken med lavinens rätt. : .Slog boll med kronorna och med tiaren Och myllade i djupa drifvan czaren. Men leken snart tog slut .. nu skrämmes ingen Af våra multnande trofåers glans. Om förr mot skyn för högt vi lyftat vingen, Den sista tiden återfört vår sans. Vi seatt svärdet halkat oss ur handen Och våra drakar vuxit fast vid stranden. Från östlig himmel stormens härskri skallar, Ett silfverkantadt åskmoln mot oss går — Den silfverranden svensken Finland kallar Och minnets rika strålglans der är vår — Ren falla skuggorna alltmera tunga, En vink — och röda viggar mot oss ljunga. Och mången såg förtviflad mot de strider, Som hotade vår gamla frihets borg; Och mången trodde Ragnarröks tider Tillstunda med förintelse och sorg; Och bäfvande för öfvermaktens flöden, Man nämnde Sverges enda tillflykt — döden. Då susade igenom jätteträden, Hvars kronor skugga Europas jord, En doftrik vind, en aning från det Eden, Der Herren talte frälsnings-löftets ord; En tanke stor och hög och obetvungen, En Pallas ur Allfaders panna sprungen. BUppå Italias blomstertyngda slätter en tanken ingöt kraft 1 folkets själ, Och verlden såg med häpnad träla-ätter Ta ut sin fordna frihets arfvedel; Den svage, fege, vapenlöse slafven Klöf främlingsväldets ok med nysmidd glafven. Och i ett nu man samma tanke tänkte På Alpens ängar och på Albions kust, Och härar samlades och klingor blänkte Och bajonetter hvässades med Tast. Hvart syftade väl denna tankes välde? Var det ett korståg denna ifver gällde? År icke jorden ännu mätt på strider, Bär än dess barm ett rum för friska sår? Ja! Ån en gång den blöde! Ty omsider Snart till sitt sista krig vårt slägte går, Då kärleken och friden, gudalike, Eröfra jorden till ett enda rike. Snart skall fullbordas väl den profetia, Som ständigt hviskat sorgsna slägten tröst Vid hvarje skörd af öfvervåldets lia, Vid hvarje dödsdom af förtryckets röst; Hör tidens stridssång jubla löftes-orden: Att de fridsamme få besitta jorden ! Se der den tanke, som sin friskhet gjutit Uti den nya tidens hjerteblod! Se der den kraft, som alla hinder brutit Med öfvertygelsens och sansens flod! Då vi dess fana nu vår trohet svära, Vi tjena Gud, vårt fosterland, vår ära. Vi äro fredens barn, vi alla, bröder! Med kraft ej öfvad, hand vid svärd ej van, Men stridens lust i våra hjertan glöder Och vägen till vårt mål är pligtens ban. Vi eftersträfva ingen annan ära, Än att vår skärf till offerkistan bära. Allt stort är i sin början svagt och ringa — Blott dverga-ätten födes fullväxt fram — Men intet kan den gudaborne tvinga, Han NEO lastarena snart på skam. Den lilla flocken här af stridskamrater Skall växa ut till härar af soldater. Vill Gud! Det skall, det kan ej länge dröja, Förrän hvar svensk sitt eget vapen bär, Beredd att vid det första stridsrop höja Mot fienden sitt blixtrande gevär, Och Sverges folk, i inga kaster brutet, Står enigt kring sin kung i sköldborg slutet. Då skall eröfringslustan icke räcka Mot Nordens trenne kronor sina klor; Och krigets gam skall vin ed flykten sträcka å Längst bort i öknen, der blott döden bor; Och då det fria Sverges trygga lycka Skall som ett norrsken jordens panna smycka. Ej fredens gyllne dag i middagsglansen, Dess första gryning blott vi skola se; Dock må vi fläta in i segerkransen Vårt hopp, vårt mod, rår sjelfförsakelse. Hell vapenkonst och manligt kämpasinne! Hell land och folk och drott och fadrens mjunie! 2) Det af Svea hofrätts m. fl. tjenstemän bildade korporalskaps sammankomst å hötel Suede. iakartade Inngsjukan. Till redaktionen af Aftonbladet. TVn Hundlanotfan da fråga SP Anf största vigt fiir