digheter elier att bli utmanadt genom några slags hotelser. BLANDADE ÄMNEN. .— Ett resande teatersällskap. Uti den i Östersund utkommande Jemtlands Tidning läses följande sorglustiga historia: Bestämdt sista spektaklet five i dag af hr Charles Beckman å teatern i hr Borgs lokal. Som detta är till förmån för stadens fattige, blir det utan tvifvel talrikt besökt. — Hvad eljest angår det Beckmanska sällskapet, berättas det, att det med detsamma för närvarande icke är så helt, d. v.-s. att det söndrat sig i tvenne partier, hvilka ämna söka sin lycka hvar på sitt håll. Hr Beckmans ;hefskap skall sålunda nu vara inskränkt till let han möjligen kan ha öfver sin fru, med hvilken han med första ämnar lemna staden; de renne andra medlemmarne af sällskapet ämna leremot stanna qvar tillsvidare, för att låta allnänheten här fortsatt få njuta af deras prestationer. Lyckliga allmänhet! — Gammal kärlek roestarej. En fattig handtverkare i Pittsburg, Jolin Hardwich, beslöt under den kaliforniska guldfeberns tid 1853 att försöka sin lycka i det nya Eldorado. : Han tog afsked afsin hustru och sina båda barn, och begatsig vf på ett fartyg rundt om Kap Horn. Då han xom till San Fransisco, voro penningarna slut för honom; han arbetade der en tid som daglönare, lade ständigt af en liten sparpenning och samlade slutligen så mycket, att han kunde resa till srufvorna. Här började han gräfva på ett telaim i kompani med en annan person, hade lycka och wppades redan att efter en kort tid kunna återända hem med en liten förmögenhet. Men han missräknade sig härpå; ty han insjuknade och åg länge nära döden, och då han kom på fötter gen, hade hans kompagnon rymt med hela vinsten. Han blef nu mycket illa till mods, isynnaerhet derföre att han ej kunde skicka sin familj iågot understöd. Han började åter arbeta. men lång tid utan lycka. Ofta skref han till sin hustru, men som hans bref aldrig kommo fram till henne, fick han naturligtvis icke heller något svar från henne. Han trodde då, att hon ledsnat på honom och var glad öfver att vara hoaom qvitt, hvarföre han beslöt stanna qvar i Kalifornien, till dess han blef rik. Efter någon tid log lyckan åter mot honom, och då ett par år förflutit, var han en rik man. Som hans hustru ej hört af honom På tre år, trodde hon, att han var död, utvandrade till S:t Louis, gifte der om sig och lefde mycket lyckligt med sin andra man. Mathews, denne andre man, var köpman, hade lyckan med sig, och då han för ett år selan dog, lemnade han efter sig hustru och sina svå barn (John Hardwichs båda barn hade dött), åsom han trodde, utan beskyddare, men i heittning af en betydlig årlig inkomst. Trött på lifvet i Kali ornien, ätervände emellertid John Hardwich på sommaren landvägen tillbaka till Förenta Staterna, efter att ha realiserat sin stora förmögenhet. För ett par veckor sedan, ankom han till S:t Louis, der han ämnade hvila öfver några dagar, innan han fortsatte resan till Pittsburg. Då han en morgon vandrade öfver torset, varseblef han ett fruntimmer, hvars ansigte öreföll honom bekant. Han följde efter henne ill en bod, dit hon gick in, för att handla. John Aardwichs hjerta började klappa häftigt.Var det väl möjligt? Kunde det verkligen vara Ma? Hvad hade hon väl att göra i S:t-Louis? an misstog sig helt säkert. Men nu vände frunlimret ansigtet mot honom, deras ögon möttes, och de utropade: John Hardwich, så sannt jag lefver! Mary, är det väl du!4 Ja, saken hade sin riktighet. Hardwich följde henne hem, och det kom till förklaringar. I dörren möttes de af två vackra barn. De äro ej mina, men hvad gör det? tänkte Hardwich; mina egna äro döda, och dessa skola bli mig en ersättning.4 Kortoch godt, de så länge åtskilda makarne kommo öfverens att förnya äktenskapet, skickade bud på en prest, som vigde dem, samt reste derpå till en annan ort, för att genomlefva smekmånaden för andra gången. — Amerikanen och viptaden. En amerikansk resande, som uppehöll sig i Paris, såg en dag på en-skylt inskriften: Vinbad-inrättning. Naå det är mig ett folk, som vet att Tatva, de här fransmännen! tänkte han; och tänkande att han väl hade råd att bestå sig så mycket som en fransman, gick han och tog ett bad i vin. Han kände sig mycket upptfriskad af det och fann 5 francs vara så utomordentligt billigt pris, att han frågade huru det var möjligt. Badaren, en neger från Virginien, fann tillfället ypperligt od få smått hämnas på en amerikansk hvit och sade: : Ah, massa, vi tappa vinet in uti ett annat rum, der man får bada för 4 francs. Och sedan slår ni ut det, kan jag tro? Nej, massa, vi tappa det in i ett tredje rum, der vi bara taga 3 francs för ett bad. Och sedan slå ni väl ändtligen ut det? sade amerikanen, som började finna affären alltmera osmaklig. Nej, tycker massa det! Sedan tappa vi vinet på buteljer och skicka det till Amerika som champagne. s -— Ert sätt att betala sknider. Den afdankade hertigens af Braunschweig palats i Paris, hvilket nu kommer att rifvas i och för anläggning af en ny Boulevard, tillhörde åren 1850 och 1851 Lola Montez, som då var grefvinna af Lansfeld. Hon köpte det förstnämnda år, men frampå det andra började de obetalta räkningarna bli talrikare än kärleksbrefven, så att det snart blef ydligt, att prakten höll på att ta en sorglig änalykt. Hennes kreditorer höllo då en sammankomst, på hvilken det beslöts att taga huset med storm, men då de kommo dit, funno de fästningen barrikaderad, ty Lola hade märkt oråd. Sedan de en lång stund stått utanför och larmat, tan att få slippa in, började de 1 sin förargelse la om att ta polisen till hjelp; Lola lät då, för att undgå skandal, öppna porten på vid gafvel, ut på balkongen och ropade stolt till den snåla hopen: Stigen an i salongen, mina herrar all jag nu betala! Lika förvånade som förtjusta öfver denna förklaring, rusade de ppför trappan, togo ödmjukt plats på sammetsI: stolarna och atbidade det gyllne löftets uppfyl1 lelse. Den lät vänta på sig temligen länge, nå-1 gra tyckte alltför länge, de blefvo otåliga, bultade, ropade och ringde, till dess slutligen hof: D r