jag mig ega befogenhet att här få tillägga. Ingenting är vanligare, än att en sinnessjuk beklagar sig öfver allt, yttre och inre lidanden, förföljelser, misshandel, olaga arrestering, förgiftning m. m., och kanske då allramest när han borde vara som mest tacksam; eller att har anklagar just företrädesvis dem, hvilka närmast vårda sig om honom, sina käraste anhöriga, sina bästa vänner, sjukvaktare m. fl., de der, för att förhindra honom att i blind drift begå dåraktiga eller våldsamma haddlingar, möjligen ock att skada sig sjelf eller andra, nödgas emotsäga hans orimliga föreställningar, hans grundlösa prat, emotsätta sig hans sanslösa beteenden eller inskränka hans regellösa frihet. Men icke får förnuftigt folk deraf låta dåra sig att utan pröfning taga för kontant allt hvad en sådan från dårhuset utsluppen uppdular, änskönt hans tal för ögonblicket skulle hafva sken af fullt sammanhang och sanning. Att sådana sjuka, drifna af en oredig, halft medveten känsla af sitt olyckliga tillstånd, städse längta och trängta att komma derutur, att komma ifrån det ställe der de äro, ifrån den omgifning deri de befinna sig, till en annan, der åter isin tur samma trånad efter ombyte yttrar sig, är en lika känd som lätt begriplig erfarenhet. Andtligen bör jag erinra, att det icke alltid har sig lätt att afgöra om en person är galen eller icke, så att hvilken från gatan förstkommande som helst efter 10 å 15 minuters samtal kan anses behörig att afgifva ett utlåtande i ämnet, alldenstund bland 100 vansinnige det knappt torde påträffas en, som icke har sina fullt rediga stunder, vi vilja icke tala om 10 eller 15 minuter, men dagar, veckor och månader; icke dessmindre äro de verkligen galna, så vådligt galna, att de för egen och andras säkerhet ofta böra å dårlius qvarhållas. Slutligen beder jag få betyga redaktionen min synnerliga tacksamhet för det humana sätt, hvarpå ryktet blifvit i Aftonbladet berättadt. Vi Daänvikshjon äro ej vana vid så mycken skonsamhet af resp. tidningsredaktioner. Då tillförene något förekommit att anmärka vid Danviken, såsom om en dåre rymt, dränkt eller hängt gig, eller under raseri i striden med sina väktare fatt några skråmor, eller jemväl genom olycksfall, utan någon annans förvållande fått en lem ur led ellr ett ben brutet, har, vanligen innan ännu faktum blifvit konstateradt och utredt, berättelse derom influtit i tidningarne, merändels börjande i denna stil: I dessa dagar har ett groft ni ingsdåd blifvit föröfvadt å Danviks dårhus— eller: En händelse af särdeles upprörande natur har sistlidne gårdag egt rum å härvarande dårhus, i det en patient derstädes blifvit på det mest omenskliga sätt. af en vaktkarl pryglad nära till döds, — eller: Återigen har en menniska å Danviks dårhus blifvit ihjälslagen o. s. v. Fem eller sex gånger har Jag under en snart 30-årig tjenstgöring vid Danviken. likasom nu känt mig af tidningar uppfordrad att lemna förklaringar till bemötande at rykten, merändels lika betydelselösa som det närvarande, eller beskyllningar, mer eller mindre orättvisa Törande dårhuset; men icke förr än nu har det händt, att tidningen sjelf. yttrat näggn misstanka att ryktets utspridare slösat med broderier eller en alltför mörk färgläggning af taflan. Stockholm den 2 Februari 1861. GC. U. Sonden.