; Från Rom berättas den 24 Jan., att en piemontesisk styrka, bestående at 1000 man, anfallit. klostret .Casamali uti Kyrkostaten och sprängt de vid Chavimo samlade reak? iionära hoparne. Piemontesarne drogo sig tillbaka sedan de satt klostret i brand. Munkarne hade redan före anfallet förfogat sig i säkerhet. Efter upprepade frisinnade demonstrationer på Apolloteatern hade densamma blifvit sluten. Polisdirektören, kardinal Matteuceei, hade mycket tvekat att vidtaga denna åtgärd, emedan han fruktade att derigenom föranleda stort missnöje bland det stora antalet främlingar som vistades i Rom. Han hade derföre låtit placera en polisagent och en gensdarm på hvarje bänk af arterren, för att genast kunna undertrycka hvarje nytt försök till demonstration. Men äfven detta försigtighetsmått var otillräckligt och teatern måste tillslutas. Darviks-håstorlon. Till Redaktionen af Aftonbladet! I gårdagens Aftonblad, n:o 27 den 1:sta innevarande Februari, förekommer en berättelse, huruledes sedan några dagar i hufvudstaden ått ett rykte med mer eller mindre upprörande detaljer om ett förment obehörigt våld å Danviks Dårhus. Berättelsen innehåller emellertid derom endast följande: En å dårbuset intagen vinna hade för några dägar sedan försökt derirån taga flykten, begifvit sig åtstaden till, men blifvit af en bland hospitalets vaktkarlar upphumen och fasttagen, och, då två borgersmän nära Danviks tull dervid passerade förbi, anropat dem om hjelp, uppgifvit sitt namn vara Carlson, och klagat att hon, ehuru icke sinnesrubbad, likväl blef såsom sådan behandlad och instängd i eländiga kyffen o. s. v. Att de båda borgersmännen medföljt till inrättningen utan att likväl inhemta något närmare om rätta sammanhanget med saken, men att de voro båda sammanstämmande deruti, att under den tid af 10 å 15 minuter som de åtföljde qvinnan och samtalade med henne, de icke kunde hos henne märka ringaste spår till sinnesrubbning. 1 anledning häraf får jag, med förbigående af hvad jag i dagens Aftonblad ser redan blifvit af en insändare belyst i afseende på den sjukes förhållande till sina välgörare, i min egenskap af hospitalets öfverläkare, angående hennes sjukdom och behandling derstädes på redaktionens uppmaning upplysa: att PE Maria Carlson redan Sept. 1839 till Sept. 1840, eller ett Helt års tid såsom lidande af detslags vansinne. som vi benämna religiös extas i förening med en, kropp och Hlihög grad försvagande odygd, vårdades å dårhuset, derifrån hon, enligt anteckning i jurnalen uttogs sförbättrad att skötas af modren; att Carlson i slutet af sistl. Növember ånyo inkom till Danviks hospital med ett så lydande läkarebetyg: Jungfru M. Carlson, som redan en gång förut, på 1810-talet, lärer varit intagen å Danviken, har sedan hon nu passerat 50-talet fått ett återfall, yttrande sig under formen af ett slags hysteri med fiz id (HR. involationis) dock utan våldsamhet och med bibehållande af fullt förstånd i allt hvad som e rör hennes fixa ide. Som hon saknar all rxård i hemmet rekommenderas hon till intagning å Danviks hospital. Stockholm. den 21 Nov. 1860. A. Fahlman med. doktor. Att hon å hospitalet, uti hvars salar 20 obotlige, mer eller mindre sjuka, svaga eller ålderstigna personer sammänbo, dagligen plågade sina rumskamrater med sin högljudda klagan, sitt pinsamma kält öfver sina egna, kroppliga och andeliga lidanden, sina stora synder, hvilka måste vålla hela verldens undergång, huru hon var besatt af onda andar, redan fördömd m.m. dylikt; samt hvarje natt steg upp, stöfvade omkring i rummet och uppskrämde ur sömmen tn den ena, än den andra, derigenom att hon tillika med hela sin egen medhafvande bädd. ville inqvartera sig i dennes säng, eller uppväckte hon alla salens innevånare med tjut och skrik. Att sedan detta, oaktadt förnyade böner af salens öfriga qvinnor att snart varda befriade ifrån en så besvärlig kamrat, sålunda fortfarit omkring en månads tid, och jag alltså till fullo hunnit öfvertyga mig att Carlson nu i hög grad led af det slags vansinne, som kallas meldacholi, det vill säga: en Sn till vanvett uppdrifven, obeherrsklig känslosamhet och sinnesoro, lika otillgänglig för förnufts skäl, som blind för all välvilja och öm behandling, hvarigenom den sjuke, genom orediga bilder och föreställningar, icke som hör eller fattar något annat än blott sitt eget, verkliga eller inbillade, valfulla ligande, och är färdig till de vidunderligaste därskaper, ofta faller 1 förtviflan, ofta begår sjelfmord, om änskönt dess tal vanligen är sammanhängande och blott i uågon enda eller några få punkter förmågan af logisk tankegång i talet saknas; då det alltså var klart, och Carlsson snarare tillhörde dårhuset än hos italet, blef hon på mitt betyg dit uppflyttad den 28 sistl. December, hvarmed jag ock anser mig hafva fort en tjenst icke mindre åt Carlsson än åt rennes förra rumskamrater. De vunno frid om dagen, lugn och hvilå om natten. Hon kom under närmare tillsyn af-läkare och sjukbevakning, och bekom desslikes mera lugn uti enskilt rum, än hon bland 19 andra sjuklingar kunde finna. Att hon å dårhuset i början var sig fullkomligt lik, men, oaktadt hon inom hus hade all den frihet under dagen, som kan medgifvas en så beskaffad patient, d. v. s. gick fritt omkring i Corridoren, i förstugor och vissa rum p vinnosidan, samt, så vidt denna årstid kunde tillåta, på gården, men hölls för egen eller andras säkerhets skull om nätterna uti enskildt rum, hvilken åtgärd likväl efter några få dagar, sedan hon i märklig mån blifvit lugnare och mera redig, och då hon sade sig frukta att vara ensam, upphörde, och hon förflyttades uti ett rum der tre eller fyra patienter vänligen äro inneboende tillsammans. Att hon den 22 Januari, under det betjeningen var sysselsatt med kringdelandet af middagsmaten, beredde sig tillfälle att rymma från därhuset på det sätt, att hon gick öfver staketet vid sjösidan och begatf sig öfver isen, som då var ganska fast, i riktning till staden, men upphanns redan vid Teelviken af en bland hospitalets drängar, hvilen, på sätt Aftonbladet berättat, förde henne åter; men hvarken vid detta eller något annat tillfälle har veterligen något tvångsmedel, än mindre våld emot henne blifvit användt (ej heller hafva de två borgersmännen uppgifvit något dylikt), och det har ej ens kunnat komma i fråga här, då Carlsson sjelf aldrig visat sig våldsam. Någon annan misshandel, af hvad slag som helst, har icke heller, så vidt jag förmått utforska, å Danviken träffat henne, om man icke vill gifva sådant namn deråt, att hon helt nyligen, då hor på sitt öfliga vis på natten besökte en annan sinnessvag rumkamrats ne af denne, som aldrig förr förgripit sig på någon, fick ett så starkt slag att hon nu där med ett blått öga. ag kan således icke finna att något annat i denna sak kan lägga? Danviken till last, än att det för Carlsson blef en möjlighet att afvika. Någon skada har emellertid ej deraf uppkommit, VE EE FE I LEA VET