hvar för sig uttrycka egendomliga finska karakterstyper. För atttydligare åskådliggöra detta, grupperade han verkets hufvudfigurer i särskilda klasser. Han anmärkte sålunda, huruledes skalden, efter inledningen, den odödliga fosterlandssången Värt land, och Fänrik Stål, förer oss midt in i det finska folkets lif genom två personligheter, hvilka otvifvelaktigt bilda det mäktigaste uttryck för folkets fosterlandskärlek, nemligen Molnets broder och N:r 15 Stolt, tvenne män dem Finland ingenting gifvit; den ene är såsom snö på nattens fötter, den andre namnlös, kallad CFähund och egande intet annat hem än sjelfva landet, men dessa två, dem Finland intet gaf, de gifva Finland allt det de ega: sitt lif. Dernäst följa af menige man ett antal personligheter, män utan ttre företräden och yttre anseende: men de uNDA, dock alla en konst: att stå lugnt der man dem ställtt och dö för kung och land. Der är ?TrosskuskenX, han, den lataste bland alla, så länge det heter Xreträttt, men främst då det heter framåt!t — der är hans motstycke, gamle Hurtig4, som blir trött på reträtten och dör på sin sköna konst att aldrig fly; — der är CMunter4, som alltid dö ja till sin moders ord, men då hon bad honom spara sitt lif och Xgå ur vägen, sade: pass, ursäkta! och slutligen är der Sven Dufva, han som kunde intet annat än stå, slå och — dö. i Såsom den nästa kretsen i detta nationalmonument framställde föreläsaren dessa officerare i lägre grader, som ega samma nationaldrag, en på olika sätt utprägladt:; här: har, anmärkte hr Dietrichson, skalden Oppden it påtagliga paralleler uti första och andra delen. De hetsiga herrarne y. Konow och v. Essen4 bilda den första parallelen, med sina båda tjenare Braskt och Matts Kusk, den sistnämnde sen förtsättning i fredstid af dessa lugna4, som man förut sett på slagfältet; v. Fieandt och tv. Törne?, som skola drifvas till extas, utgöra den andra, och slutligen finner man ännu en annan i löjtnant Zidn och Gamle Lode, tvenne de ädlaste naturer, som föri en krigarehop, den ene fallande i striden för Finlands frihet, — den andre, han som måste bedja sin moders bön innan han bröt fram i striden, öfverlefvande landets frihet och nödsakad att med resignation åse den nya sakernas ordning. Dernäst möta de två ädla ynglingarne Wilhelm v. Schwerin och Gregori Tierstedt, båda lika glada vandrande mot öden, den ene fallande, den andre öfverlefvande striden. Vidare låter skalden framträda de mera historiskt märkliga personligheterna, de som stodo i spetsen för armån: Sandels, v. Döbeln och Adlercreutz, härförarne med fältherreblick och fältherretalang, men störst likväl i skaldens sång genom den fosterlandskärlek, som lifvade dem. Genom de tre qvinnorna, Ramsayernas moder, Torpflickan? och ?Lotta Svärd?, har skalden apotheoserat den finska qvinnan i olika förhållanden; den åldriga modren, som offrat sina söner och dock nu kan glädjas midt i sorgen, ty hon har gifvit dem åt fäderneslandet; Torpflickan, som offrat sin älskling, men icke kan finna någon tröst, ty han har flyktat och öfvergifvit sina bröder; och slutligen Lotta Svärd, :som sett sin make falla för fädeneslandet och nu tröstar och hugsvalar hvar lidande finsk soldat. I ?Konungen? och Fältmarskalken?, och isynnerhet i ?Bröderna? har skalden gifvit ck åt samma tanke som inspirerat hans Sveaborg?, och efter hr Dietrichsons åsigt)med ännu större framgång här i de episkt gripande bilderna, dels satiriskt, dels tragiskt, än i den lyriskt-pathetiska sången öf-1 ver Sveaborg. Han nämner icke saken, men . den ligger likväl i Bröderna? så mörk i bakgrunden, att ingen kan undgå att se den och djupt gripas deraf. : Till sist afslutar CLandshöfdingen dessa sånger, som alltid sjunga om en starkare makt än armens, om Tfosterlandskärlekens makt. Denne man, som icke kan föra svärdet, hvars hand är svag, men som begagnar denna hand att lägga den på Sverges lag, i hvilken han finner sitt stöd, han är från en annan sida samma bild som Molnets :broder och N:r 15 Stolt. Fastän ställda på olika fält, insätta de likväl i lika grad allt för det öfver allting annat älskade fäderneslandet. Efter denna framställning af hufvudfiguvema i Fänrik Ståls sägnerX, för hvilken vi redogjort något utförligare, då för närvarande ingen företeelse på litteraturens om råde i högre grad sysselsätter alla vänner af svensk diktkonst, SO EEE sig föreläsaren något vid förhållandet mellan första och :andra delen, anseende han den sednare er:hålla en något mindre: objektiv karakter gcmom den förändrade berättelseformen, i sdet fänrikens person uti den andra delen så ofta träder in i framställningen, men föreYäsaren fann i denna omständighet ett beteeknande bevis för den sats, som hani det näst föregående föredraget hade uppställt, att Runeberg mer och mer aflägsnat sic från den strängt episka riktningen och närmat sig den lyrisk-episka. Föreläsaren kastade slutligen en allmän öfverblick på Nordens litterära ställning för ögonblicket och sökte visa, att medan tiden, objektivt taget, var poetisk, d. v. 8. företedde ett rikt stoff till poetisk behandling, saknade den deremot i allmänhet verklige skaldenaturer, som förmådde upptaga och fruktbargöra det i flerfaldiga riktningar tillgängliga stoffet. Vår poesis framtid vor ;således att vänta uti tillgodogörandet af det folkeliga element, som så länge legat för:summadt, och det vore derföre, menade föTreläsaren, åt detta håll som våra skalde, Iborde vända sina blickar. Om man blott ist gåfve akt på folkets stilla, åt det inr vända lif, och derm d tillika den sista döds AA TN