När skall jag få tala vid er, Adelgunda, en gång öppet och utan vittnen?4 frågade Ernst lika tyst, ty menniskor hvimlade på alla sidor omkring dem. I morgon förmiddag klockan elfva. cHvar? I mina egna rum hos grefve Stenborgs.t Och nu vexlade de åter en blick, hvaruti Ernstförrådde högsta grad af tacksamhet och kärlek); Adelgunda blott den sednare, men tillbakahällen ännu. Och nu pratade man fritt och ledigt samt gladt och muntert med de omkring gående, åt glace och apelsiner, glammade muntert och nästan högljudt, Som hade man varit i sjelfyaste Wien, under förtrollningen af Strauss, anförahde sin egen orkester, deri bara lif; och anda fanns — inga tröttande konstkrumelurer, inga desperata dissonanser, intet jamande, intet kacklande, intet skärande pip och gnissel, — utan bara trolltoner, som smälte i hvarandra. Och sådana fuxno åtminstone Adelgunda och Ernst W:s orkester denna afton. Men om denna förtrollning sträckte sig till de andra åhörarne, eller om den hade varat till en nästa gång, det tillåta vi oss icke att afgöra. Theodor kom äfven med i dessa stora vandrande grupper, och hans blickar talade ett förvånande språk. Det var alldeles för Ernst och Adelgunda, som vorehanunderkunnig om hvarje deras tanke.! Han var som en trogen ed och såg icke det ringaste misslynt eller. afundsfull ut, utan vän, såsom han hade det lofvat — och det i ordets fulla betydelse. Men härigenom blef det nu möjligt för Adelgunda att uppställa en jemförelse mellan Ernst och Theodor. — Om (o! det grymma ma tviflety Ernst älskade henne me den värma han visade i allt — så var hans uppoffring,