Nej, nej, jag kan nog vara tyst, lita du nog på mig!X sade gubben så belåten öfver att tro sig vara en hemlighet på spåren. Och så stod nu saken. Den dumme, enfaldige gubben var således den som anade något; men den qvicka, skarpsynta gumman hade ännu ingen klav till Adelgundas oupphörligen skiftande färg och strålande ögon. i Jag tror aldrig jag sett ma petite cousine hafva en så eclatant -beaujour som i dag sade gubben vid middagsbordet. 4 ; Och en lätt önskan att detta måtte fortfara hela dagen sväfvade, lik den drillande lärkan genom luften, förbi Adelgundas själ; ach då rodnade hon ånyo och tänkte: ?Men profvet, profvet!? och då bleknade hon. Och vi veta ännu icke hvad hon menade. Klockan emot åtta höll generalskans vagn vid Davidssons södra paviljong, derifrån de jåda damerna gingo in i trädgården, och cti ögonblick derefter blef Adelgunda varse Trost, som gick allena och tankfull ner på sandgången framför henne. Slutligen vände han och såg plötsligt upp med spejande lickar, som genast träffade Adelgundas. Men hennes sänktes genast, dock såg hon hura Ernst gjorde några försök att tränga in i den grupp af bekanta, som redan samlat sig omkring generalskan och Adelgunda. Men då tvenne viljor hafva samma mål, mötas de snart på samma punkt, och inom några ögonblick vandrade Ernst vid Adelgundas sida. Men båda tego och sågo iramför sig. HSlutligen sade dock Ernst med en knappt hörbar.ton: Adelgunda, vill ni gifvå mig en enda blick? ? f , Och nu såg Adelgunda på Ernst, och denna enda blick afgjorde tvenne menniskors öde; ty efter den tviflade de icke mera.