man, grefvens taffeltäckare, knackade på dörren och sade: bordet är serveradt — vaknade Adelgunda för toilett och verklighet, och fort gick det första och sina behag hade äfven den sednare numera. Tanten hade ändtligen under en timmas kamp med så högst olika vapen, nemligen — vickheten, fintligheten och godheten — mot umheten, kortsyntheten och den tanklösa beskedligheten, förmått sin goda Clas Ulrik att icke vidare plåga den arma Adelgunda med presidenten, och för att göra totalt slut a den saken, fick den goda gumman anita en liten bundsförvandt, som alltid är till hands, nemligen en knapphändig nödlögn, dock denna gång mera med min och Tlåtsade försägelser antydd, än egentligen utsagd — nemligen att Adelgunda redan skulle hafva gjort sitt val, och då gubben efter en oformlig gapning och ringande med tungan ändtligen frågat hvem den lycklige, sälle mannen då vore, sade den sluga gumman, för att alltid hafva ryggen fri, både för den ena. och den undra: Kors, inte vetjag det! Inte har ju sagt det. Det tror jag visst icke. Då tor jag är ett misstag af dig, m. mit Men då sade gubben, nickande, med en min, som skulle vara bår e slug och menande : SHm, ma ehere, mig lurar du aldrig! Kom bara ihåg dett... Åh; de damerna, de tro sig så impenetrabla! Men jag är deras mästare ändå, lita på det!... Och något har lilla charmanta Adelgunda i! kikaren, det är säkert, annars toge hon nog min gode vän och hederlige president. Bit. sådant purti afslår man minsann: ej, om det ej är något annät ändå bättre i fråoa. SNå, det vore ju excellent det. Men minns ditt löfte: ej ett ord om friare och partier till Adelgunda!