ken Danmark skickat bud på dem, eller det finnes några medborgerliga oroligheter, som böra dämpas med vapenmakt, och när Danmark lika öppet förklarar att vi med det bistånd, hvarpå vi torde kunna hoppas, vilja föra kriget utan allt vapenstillestånd, till dess vi få vår södra gräns, annorlunda betryggadvän hittills; då tror jag att Kejsar Napoleon skall styrka oss i denna vår goda föresats och gifva oss förhoppning om sitt kraftiga bistånd, om det skulle behöfvas, till att ödmjuka Tyskland och försäkra Europas fred, och jag är ganska viss ;på, att England för alla händelser, i synnerhet för Preussens och Tysklands egen skull, både skall. erbjuda sin bemedling och finna förslaget om Holsteins afstående och neutralisering lika ändamålsenligt och antagligt som förnuftigt, och skulle det då väl vara osannolikt, att det skar sinnigaste folk i verlden med hänsyn till Italien, Frankrike och Eng: land skulle kunna finna sig i nödvändigheten att försona sig med Danmark på så ärofulla och i bottnen Tördelaktiga vilkor? Men till och med om skarpsinnet hos d etyska höfvidsmännen och statsmännen skulle, då blicken vändes mot norden, befinnas lika förhexadt som hos professorerna i Kiel, så skola vi under nuvarande förhållanden med mer eller mindre bistånd af våra nordiska fränder, af England, Frankrike och Italien samt med himlens välsignelse, hvilken skall beledsaga en så ädel oc oegennyttig strid för fred och frihet och nordisk upplysning, säkerligen vara i stånd att föra kriget mot tyska förbundet så eftertryckligt och segerrikt, att till och med de mest förblindade tyska ögon snart i den europeiska nödvändigheten måste se det hårda öde, mot hvilket man fåfängt söker spjerna, och hela Tyskland skall gnugga händerna af förnöjelse öfver att Xde dumma danskarnet ej spände bågen högre än från början. ag hyser, med hela verldshistorien, på min sida, minst sagdt, den tron, att om blott danska regeringen orubbligt på detta sätt söker att åstadkomma en vörklia försoning med Tyskland och att få Xgärdesgårdett stängd, så skåll det lyckas, utan att någon förnuftig menniska i verlden, utom vi sjelfva, förundrar sig deröfver, och utan att Danmark någonsin skall ångra sin långt mera skenbåra än verkliga uppoffring, hvilken skall bära a god frukt, måhätida i århundraden, både genom freden och tryggheten i och för sig och genom detfredliga och nationella skepnad vi då kunna gifva åt alle våra institutioner och åt hela vår lefvande verksamhet. ;