I kunnat. fa tillfälle att studera och praktisera uti den högre forstvetenskapen? Ja hvarföre? Men när jag så der gick och frågade alla som sågo klokare ut, så träffade jag lyckHHligtvis en man, som är hemmastadd i de T högre regionerna och som derigenom lärt sig att gissa rätt. Han sade: I Min bäste Ivar Blå! Det gör mig ondt, Tatt ni ej fattar det fina i åtgärden. Minns ni då ej, huruledes några löjtnanter förliden sommar lefde grassåtim hela långa tiden på Djurgården! Det sätt, hvarpå de ville Jåstadkomma nöje och trefnad der, öfverensstämde alls icke med allmänhetens smak. JHvarken för den, för sig sjelfva eller för polisen hysa de tillräcklig respekt — men desto mera för en fetlerol, och derför har lock en sådan gjorts till rumormästare på Djurgården. cAh! utropade jag häpen, och tänkte på Columbus och ägget. . Häromdagen. afled här i hufvudstaden en af Sverges rikaste magnater, utan att efterlemna bröstarfvingar. Arfvinge till en stor förmögenhet, ökade han sjelf den betydligt. Fastän kriget icke var hans yrke, önskade han dock krig, men blott för kanonåtgånens skull. on särskild sort kanoner bära ans namn till efterverlden, under detde här i tiden beredt honom ofantliga inkomster: Ingen har vunnit odödlighet med så stor profit. — Då italienska frihetskriget utbröt och insamlingen af vapen till frihetshjeltarne började, vände siggen person till honom och frågade, om ej han, likasom egaren till Stafsjö bruk redan gjort och en annan styckebruksegare lofvade göra, skulle vilja skänka några kanoner till Garibaldi. Min vänt, sade han med ett fint leende, visserligen tillverkar jag kanoner af utsöktaste slag; men endast, eller helst för monarkernas räkning. Med dem lefver jag på intimaste fot, och de äro mina bästa kunder. Folken åter sköta alltid kanonerna på egen hand med en brist af grannlagenhet, som ofta är ganska farlig för mina vänner, monarkerna. 5 Mecenat var den aflidne dock, ehuru i en annan genre än t. ex. excellensen Trolle Bonde, som både värderade vetenskaperna och befordrade de fria konsterna. Inom konstens område var det egentligen en skönt konst, som den aflidne protegerade; nemligen den högre och ädlare kokkonsten, och i den egde han sjelf verkligen klassiska studier. Hans kock — eller kokerska — var ett snille, och hans middagar de utsöktaste i hufvudstaden. Ej underligt således, att han till grafven ledsagades med så stor ståt och af så många uppriktigt sörjande. id samma tid fördes äfven till sitt sista hvilorum en. annan mensklighetens välgörare, fastän i en annan och mera aröpräks lös genre — en gammal mamsell, som lefvat och dog i den största fattigdom, men som förde med sig i grafven vittnesbörden om att under loppet af 47 år hafva lärt 1367 fattiga barn att läsa rent, för wå riksdaler i qvartalet. Hon begrofs på fattigkassans bekostnad. Apropå om mecenater, så kan jag omtala en liten anekdot, ehuru den icke precist är från gårdagen. Ihufvudstaden fanns för några år sedan en ungskulptör — i silfver, ty han ansåg bäst att genast arbeta i den materia, som ingen konstnär kan undvara för att lefva. — Han värderades: högt af Möllenborg, hvilket vill säga något, och månget arbete, som denne skördat loford. för och förtjenst utaf, hade den Junge mannen skapat. Han ville nu blifva sin egen. Dertill fordrades att göra ett mästerprof, och -. dertill något att göra det af och någon att göra det för. Han vände sig då till en brukspatron och friherre som är både . millionär och mecenat, och på hvars egor den unge konstnärn haft den äran att först skåda dagsljuset. Han begärde att för friherrens och mecenatens räkning få förfärdiga sitt mästerprof -— en silfvervas, försedd med emblemer, som erinrade om mecenatens inkomstbringande yrke och stora fosterlandskärlek. Det bifölls — ty det var ej litet smickrande att kunna visa ett konstverk, gjordt af en un; man, född på mecenatens — egor. Me lust och fröjd grep nu den unge mannen verket an, och flera månaders arbete nedlades derpå; silfver fick han på kredit, oeh nätterna tog han till hjelp. Andtligen;blef hans verk fullbordadt. Det godkändes af alla som sågo det, och med hjestat fullt af förhoppningar — ty arbetslöhen skulle bli a plåten till hans framtida utkomst — egaf han sig till sin födelsebygd och inställde sig hos mecenaten: Denne besåg arbetet med välbehag. Hvad kostar det? frågade han. — Det väger, — (vigten upp. gafs) — och jag kan sälja det för 2000 rdr. — (Såå! säde mecenaten betänksamt. mulnande. Nå ja — — 4 i Men besinna ee inföll mecenatens herr son, poet och onstälskare, men skickligare ekonom; huru ofta kan väl den pjesen begagnas, och den årliga räntan på kapita let gör ju 120 rdr? Jag tycker det vore en grym misshushållning att kasta bort en så stor summa, Argumentet tog skruf. Den unge mannen affärdades snöpligt, och reste hem med sitt arbete osåldt. Möllenborg lemnade nu ett lån på detsamma, motsvarande silfvervärdet, ställde upp arbetet till Isalu i sin butik, der det besågs och varmt Tlofordades, men såldes icke. Mer än ett år rick om. Då var södersluss fullbordad och rätselkommissionen beslöt att gifva den utmärkte byggmästaren ett värdigt erkännande af hufvudstadens tacksamhet. Silfvervasen inöpIG då och den eges nu af öfverste Ericson. ; Farbror torde minnas från mitt Sa då bref att jag slagit mig på studiet af Statskalendern. Detta studium är ickeSå andeTf tot som farhraor kanske föreställer si.