glömde totalt så det förgångna som det tillkommande, alldeles öfverlemnande mig ät stunden, Och det måste man för att njuta af. utlandet... Hvarje. minne af hemmet är der ett qval på ett eller annat sätt. Och hvarföre? frågade Beatrix. Man lider af att sakna; om man hår når got, att sakna, annars lider man af att jemföra. Det mesta, för alt icke säga allt, är derute i-de herrliga södra länderna bättre än här. Luften, växtligheten, konsten, vetenskaperna lifvet, rörelsen — allt, allt äri en. vidsträcktare och mera storartad skala. Man tycker så myckef vara så stort och så präktigt här i vårt arma, källa, folkfattiga, glest bebodda, vilda Sverge, och när tnan kommer dit ut, dågförst ser män hurt litet det är. Och hvad som alltid och evigt skall smärta hvarje svensk, det är det Hila aistende som man gör på Syerge, det svenska och allt hvad dermed hår att skaffa. Det qväser ansenligt all möjlig Hationalstolthet när de om några klara töner i en flickas hals tala som om det enda al värde Sverge på detta nära halfgångna sekel hår att bjuda, ty Tegnår, Berzelius, Linng, Svedenborg, dessa glömma de att de äro svenskar. De tillhöra redan Europa, verlden. . De veta blött att dessa icke voro kottentotter, men om de varo svenskar, norrmän eller danskar — det qvittar dem Jika,, Med ett ord, de känna intet eller litet om Sverge — och. det lilla — det är icke rätt godt. De tro icke på oss. Vi tala sjelfva om den svenska redligheten, tröfastheten, ö 1, mån dessa. begrepp äro. allde tia på främmande språk. Tv Y; talår 1 utlandet, der man nagon gang talar om Sverge och svenskar, som om något vansk: ligt, opålitligt, sväfvande. Man tror svenskarne fala för pengar, och den svenska af