ga. mMHärskuldt far jag tacka för att 116. genom tryckningen af denna epistel, visat sig vara mindre sjelfvisk än ryktet 7 gifvit. Det vill nemligen synas,som skulle Vv H. medelst epistelns tryckning velat inför hela svenska allmänheten visa sin förmåga att skrifva en dylik epistel i midvintern och oberoende af både solbadå och hundstjerna. Nog visste jag förut att Tit. ser snedt både på mig och andra ; men icke behöfde dock allmänheten få del af detta Tit. naturfel. Och icke är det väl skäl att, såsom Tit. nu gjort, NA mana mig till samma lyte eller att sända blieken uppåt väggarna! Tit. säger sig uppträda i svenska littera turens intresse. Nå väl, i svenska litteraturens intresse må episteln besvaras. Tjugusex år hafva förflutit sedan Tit. först uppträdde såsom vältalare, minnestecknare, poet: med sina Minnen af lediga stunder. Det var anledning befara att Tit. under årens tyngd, en ansträngande presterlig verksamhet, . storartade riksdagsmannabestyr och, framför allt, genom betungande arbete på den evärdliga psalmhistorien, skulle hafva gått förlorad för diktkonsten. vältaligheten och äreminnet. Men nej! Tit. öfverträffar sig sjelf. Ännu rn fana dagar lägger Tit. ett nytt, friskt blad till dessa ungomlige Minnen af lediga stunder, och visar att om Tit. ej numera såsom skald står i full jembredd med Joh. W. Beckman af 1824, med barberaren Ahlstrånd och vaktmästaren Bäckman i våra dagar, Tit dock fortfarande gerna dväljes och med lätthet rörer sig på diktens område. Visserligen har Tit. behöft mer än ett år för att producera detta minnesblad. Men i betraktande af Horatii gyllene regel torde detta få anses såsom en ogement kort tid, isynnerhet om man ihågkommer allt hvad Tit. under tider och såsom ledamot af bevillningsutskottet gjori ättika, hvaraf mycket äfven återfinnes i minnesbladet. Särdeles tacksam bör jag vara för tit. hulda vårdnad om svenska språkets rykt och renhet, om ett städadt och humant skrifsätt. Tit. egna lysande exempel gifva dock full befogenhet att fråga: huru kan en blind leda en blind? Kar väl en ohjelpligt läspande och stammande blifv: ett mönster för en god deklamation? dock, hvar före icke! Nog kan J. W. Beckman verka fö ett rent och städadt språk, likasom den Ohjelp: lige drinkaren, hvilken uppoffrade sig för nyk: terhetens. befrämjande genom att: dagligen fr varnande exempel af dryckenskapens vådlig: följder; eller likasom språkläraren genom fram läggande af kalografier lärer rättskrifning. it. ordar åtskilligt om korrekturläsning, hvil ket lärer vara ämnadt att blessera mig stackare Har väl tit. något begrepp om korrekturläsning : Måhända kan jag vägleda med någon bpl ning om hvad af en korrekturläsare fordras: Er engelsk författare yttrar sig härom i ett år 185 utgifvet arbete: En mönsterkorrektor bör var: en man med helsa af omkring 40 hästars här dighet (enduramee). Han bör, jemte en grundli; grammatikalisk underbyggnad i alla språk, lei vande och döda, ega en lika förtrogen känne dom af alla realvetenskaper samt en mer än för svarlig kunskap om alla nationers så väl gaml som nya litteratur, äfven dagsländorna, Hu måste derjemte vara beredd och i stånd att an vända alla dessa sina kunskaper hvarje timm: af dygnet, dag eller natt, utan att någonsin, me: lumpen egennytta, begära någon ersättning fö Sofverarbete (orer-time). Men icke nog härmed han måste härjemte hafva kännedom af boktryc kerikonsten i alla hennes delar. Det är en gif ven följd häraf att en sådan man aldrig finne: bland kammar.lärda; och hans plats bestride ofta försvarligast af sjelfuppfostrade män (seleducated men avtodidakter), hvilka under ett lif af arbete och mödor omsorgsfullt och efte: bästa förmåga begagnat alla de tillfällen till un dervisning, som kommit i deras väg. Ett sådant mönster af korrekturläsare är ja; för ingen del. Känner ej heller någon sådan Men då den åberopade Fr Tr författaren, för isa huru mycket ihärdig och samvetsgranr samhet, i förening med-skärpt iaktta gels åga, vid korrekturläsning äro väsentli gare än egentlig lärdom, berättar en liten histo ria, så kan jag försäkra, attjag ofta gjort samm: erfarenhet. Vår engelsman berättar nemligen huru en af Londons störste förläggare skulle ut gifva en ny apan af ett välkändt lexikon och anmodat en af Englands lärdaste-män af facke: att läsa korrekturet mot ett arfvode af 5-2 (9C riksdaler rmt) per ark. Den lärde korrektorn behöll hvarje ark .4 månader och återsände de: då med, i medeltal, sezton rättelser på arket. Mcn förläggaren lät före tryckningen ytterligarc granska arbetet af en ung korrekturläsare mec mycken vana, men endast medelmåttig språk kunskap, och denne använde halfannan dag pi hvarje ark samt återlemnade det med i medelta femtiotre rättelser pr ark, detta för en ersättning at 9 å 10 sh. ( å 9 rdr) pr ark. Så har de händt mig att jag, efter en af våra förnämst: författares upprepade granskning af sitt egetar bete, kunnat göra honom uppmärksam på mej än 300 sakfel, som wundfallit honom och utan min hänvisning blifvit orättade. En sådan kor rakturläsning fordrar, äfven med den störst: vana, mera uppmärksamhet än att kasta er hönsblick nu i ett aftonsångs-koncept, nu uppå väggarne. Till tit. tröst må lända, att jag al drig varit anställd såsom korrekturläsare och ytterst sällan uppburit betalning för sådant ar: bete. För mer än nio tiondedelar af de, låg riiknadt, 12,000 korrekturark jag under mer är 30 år läst, har jag aldrig fått eller fordrat någon ersättning, så SR mindre som jag urder de sednaste 15—16 åren kontraktsenligt alsagt mig allt ansvar för korrekturläsning. Hvarföre jag ändock underkastat mig ett sådant arbete kan vara tit. likgiltigt; tit. skulle dock aldrig kunna fatta motiverna, äfven om jag uttalad: dem. od att det icke skett af egennytta, än mindre af ärelystnad — endast sättaren fäster uppmärksamhet vid korrektorns anmärkninga: och önskar honom, om dessa äro svåra, dit der pram växer; skulle någon annan märka : hättill, så är det gemenligen någon Beckman, som ritar personalier såsom tit. — klandersjukar kan ännu mindre räknas såsom motiv för kor rektorn. Men att den, som, under ansträngande andra göromål af skiftande slag, sällan ostörd. absolverar en så stor mängd korrekturläsning. derunder kan förbise något fel, så att äfven tit. kan finna det, likasom en blind höna också hittar ett korn; det är ganska naturligt. Och likväl skulle jag vara frestad att, om jag ej ville undvika allt ytterligare skaffande med tit., till tit. disposition efter tit. eget fria val lemna 5 å 600 tryckta ark i de mest olika ämnen, och att för hvarje på korrektorn ankommande tryckfel, som tit. deri kan upptäcka, utfästa mig att utvisa två motsvarande grofva i tit. Minnen från lediga stunder? (182), och detta ändock utan att taga i anspråk något enda af de på sista sidan, under titel Några mest förvillande tryckfel, af tit. sj anmärkta. Tillåt mig dock en reservation: det skulle kunna falla tit. in att påstå, det ingen skall kunna uppvisa mer än eft fel i meranämnde Minnen, emedan hela. boken är ett enda stort tryckfel. Icke villjag tillåta mig att framställa ett dylikt påstående såsom mitt; men jag tilltror mig ej heller att bestrida detsamma; och vill derföre endast förklara, att jag i det ofvanstående icke afsett detta hufvudpo RA one Jon Bs KE NE JR rk hå RANE Bo rr JR NA RR dt dn Et ed. BETS REST oe TA men