hafva öfverensstämt med hvad vanligen eger rum i likartade frågor och knappast ned utslaets bestämmelse, som innehåller allenast att föreställningen och varningen skulle inför konsistorium meddelas. Då dessutom i detta fall det icke kunde blifva fråga om något annat än att verkställa den anbetallda föreställningen och varningen, syntes en föregående öfverläggning om sättet derför så mycket mera öfverflödig, som. äfven om ett visst formulär blifvit på förhand öfverenskommet, det svårligen kunnat betagas ig att begagna tillfället för att, utöfver hvad verkställigheten sålunda ovilkorligen och omedelharligen kunde anses fordra, gifva den förekallade, såsom det kunnat synas tjenligt, ytterligare råd och förmaningar, allt i syfte att söka förekomma det han; skulle låta komma sig till last vidare afsteg från den sans och hofsamhet, hvari han ansetts hafva brustit. Beträffande slutligen kyrkoherden Holmqvists utlåtande inför konsistorium omedelbart efter det han emottagit den ådömda varningen, fattade jag hvad han då yttrade hufvudsakligen såsom föresats att hädanefter, som dittills, vinnlägga sig om en samvetsgrann embetsförvaltning, och kunde hvarken i hans ton eller åtbörder förmärka något trotsande eller anstötligt, hvarat jag kunnat anse mig föranlåten att vid tillfället meddela honom tillrättavisning eller sedan med afseende derå mot honom företaga någon åtgärd. Göteborg den 10 December 1860. Gustaf D. Björck.