Biskop Björck och kyrkoherden Holmqvist i Qville. Som läsaren torde erinra sig, infordrad justitiekanslern för någon tid sedan en för klaring af biskopen i Göteborg, dr Björck med anledning af det sätt, hvarpå han verk ställt K. M:ts dom om varnings meddelande åt kyrkoherden Holmqvist i Qville. Denn: förklaring har nu af biskopen blifvit afoit ven och vi meddela den härnedan efter Gö teborgs Handelstidning: Till konungens herr justitiekansler! Genom embetsskrifvelse af den 6 sistlidne No: vember har hr justitiekanslern behagat infor dra min förklaring öfver det sätt, hvarpå jag den 13 Juni detta år uti Göteborgs konsistorium. . rund af K. M:ts utslag och dom, meddelade yikoheeden i Qville magister J. H. Holmqvist föreställning och varning för det utlåtande han vid ett i Fjellbacka för några år sedan hållet husförhör haft i afseende på dem, som tillverka och försälja bränvin. — Hr justitiekanslern har. efter tagen kännedom om det i konsistorium vid berörda tillfälle förda protokoll, vid mitt förhållande gjort följande anmärkningar: attjag synes hafva handlagt frågan om den Holmqvist ådömda varningen, innan med öfrige ledamöter al domkapitlet öfverläggning egt rum eller beslutadt blifvit, huru dervid borde förfaras; att, ehuru . . . ., genom kongl. hofrättens af K. M:t derutinnan fastställda beslut, Jacobssons . ... mot Holmqvist gjorda angifvelse uttryckligen förklarats vara med laglig bevisning styrkt, jag likväl tillåtit mig Fådann vid detta förhålande och isynnerhet vid ett så beskaffadt tillfälle betänkliga yttranden, som dessa: för min del är jag öfvertygad, att uttrycken, för hvilka hr kyrkoherden blifvit anklagad, icke kunnat vara alldeles sådana som det blifvit uppgifvet af åklagaren och icke heller hafva vittnena kunnat styrka dessa uttryck, hvaremot syftningen anses vara af hr kyrkoherden erkänd; att sedermera, i stället för att, såsom vederbordt, ställa mig till ovilkorlig efterrättelse K. M:ts beslut, att Holmqvist skulle straffas med allvarlig föreställning och varning, je såsom det vill synas, under fortsatt förmodan att K. M:ts nådiga beslut skulle grundats på antagande af obevista förhållanden, till Holmqvist yttrat mig uti ordalag, dels vilkorliga, tvetydiga och obestämda i afseende derå, om de kunna anses innefatta någon varning, dels i öfrigt innehållande vid ett sådant tillfälle som det ifrågavarande . . . . minst sagdt öfverflödiga, om icke alldeles olämpliga loford öfver Holmqvist, uttalade både å egna och embetsbröders vägnar, hvarpå exempel af. hr justitiekanslern anföras; samt att, efter det Holmqvist deruppå lemmnats tillfälle att inför domkapitlet sig yttra, och, enligt hvad en ledamot af domkapitlet . . . . till rotokollet uppgifvit, i ton och åtbörder mera ik en bestradande än en straffad, afträdt med den trotsiga förklaringen, att han ämnade här danefter på samma sätt som hittills förvalta sitt embete; detta Holmqvists obehöriga förfarande icke synes hafva föranledt mig att hvarken vid tillfället tillrättavisa Holmqvist eller med af-: seende derå mot honom företaga någon åtgärd. Må det tillåtas mig att på dessa anmärkningar vördsamt afgifva följande svar. — Då genom det af kongl. Göta hofrätt gifna och af E M:t i nåder fastställda utslaget kyrkoherden Holmqvist blifvit dömd att inför konsistorium erhålla allvarlig föreställning och varning derföre, att han vid ett husförhör så yttrat sig, att dermed förkunnats ovilkorlig fördömelse öfver dem, som tillverka och försälja bränvin, har ock jag vid hans inställelse den 13 sistlidne Juni dels med det eftertryck, som varit mig möjligt, förehållit honom förkastligheten af en sådan lärosats, dels ock, såsom slutet af mitt till honom ställda tilltal visar, framställt vigten och angelägenheten att förkunna Guds ord med rätt sans och hofsamhet, uttryck, som i min tanka säga detsamma som de, hvilka af kongl. hofrätten blifvit ur Mg ve 2 kap. 28 använda till bestämmande af Yrkoherden Holmqvists förseelse. — I afseende på de af honom brukade ordalag har jag väl uti sjelfva inledningen till mitt yttrande tillåtit mig säga, att hans uttryck efter min öfvertygelse icke varit alldelest sädana som det blifvit uppgifvet af åklagaren, och att dessa uttryck icke heller kunnat af vittnen styrkas; men jag har dock ingalunda ifrågasatt att Holmqvists ord icke skulle hafva varit både stridande mot det af kongl. hofrätten anförda lagrum och jemväl missledande i den syftning eller mening kongl. hofrätten antagit honom sjelf hafva erkänt det. — Min enskilda förmoan om de af kyrkoherden Holmqvist vid husförhöret använda verba formalia grundade jag på biomständigheter af ett språkfel samt derpå, att endast ett vittne besannat att hans ord varit alldeles sådana, som åklagaren uppgifvit; hvarmed jag dock icke förnekat, att bevisningen, sådan den förekom, kunde och borde leda dertill, att Holmqvist ansågs öfvertygad om den förseelse, hvars närmare beskaffenhet kongl. hofrätten angifvit i och med dess beslut om sjelfva ansvarsbestämmelsen. -— Mot denna sistnämnda har jag på intet sätt dristat mig göra någon anmärkning; och det var dock i sistnämnda hänseende som utslaget närmast fordrade åtlydnad och verkställighet. — Då denna följt, lärer justitiekanslers-embetets åtgärd icke påkallas af vad som i öfrigt förekommit, äfven om detta skulle anses vara bredvid eller utom saken. Enär ock kongl. hofrätten icke ingått i pröfning af hvad GTA Holmqvist velat säga, utan endast af hvad han vid det uppgifna tillfället sagt, och af den tanke, som dermed blifvit uttalad, ansåg jag mig oförhindrad att i den åt bemälde kyrkoherde meddelade föreställning göra en häntydning på hvad han i grunden åsyftat eller icke. Dervid yttrades, att äfven för det fall, att han blott menat en sann kristen icke kunna med godt samvete bedrifva den handtering, hvarom fråga var, han icke bort vid ett offentligt tillfälle framställa en sådan sin enskilda öfvertygelse; om han ock haft densamma. Att jag vid de flerahanda föreställningar och varningar, som sålunda blifvit kyrkoherden Holmqvist gifna, jemväl mera än en gång uttryckt min på en äldre och mångårig etforenhet grundade aktning för hans egenskaper och förFyra anser jag icke hafva förminskat, utan astmer ökat allvaret i min framställning, alldenstund dessa uttryck ingått i sådant sammanhang med det öfriga, att de måste innebära desto större anspråk på hans aktsamma förvaltning af embetet och isynnerhet den del deraf, som utgör församlingslärarens första och förnämsta . åliggande: nemligen det gudomliga ordets förkunnande. Den af hr justitiekanslern ifrågasatta justeringen inom konsistorium af hvad jag i egenskap af dess ordförande ämnade för kyrkoherden : Holmqvist framställa, skulle ickel ams MAREN Carl Edvard: men han var ej en man förl