lösa och 1 sjellva verket nagot radda slutet, der konungen, träffad af ett skott, innan I han faller ned i en dvala, som åskådaren Jicke rätt vet, om den icke är dödssömnen, utropar: Nu menighet, drag hemåt! Slut Ar lumpna skådespelet af — — en fallen kung. Dessa anmärkningar om bristande försoning och verklig tragisk lyftning i detta slut Tha utan tvifvel föranledt författaren, att fölTjande v. Beskows föredöme i detta fall, skrifva en fortsättning, en ny afdelning af sorgespelet, för att i densamma inlägga de I tragiska försoningselementerna. Detta har emellertid icke lyckats bättre än att det pinsamma och tröstlösa intryck, som den förra afdelningen efterlemnar, här riktigt grundligt stadfästas och mångfaldigt förökas. Långt ifrån att här kunna gå bort ifrån den sceniska framställningen af en bland de mest tragiska gestalterna och några af de mest tragiska episoderna i Sverges historia med lättadt bröst, med den upplyftande insigten derom, att det sanna och ädla triumferar i sjelfva undergången, bär man med sig det pinsamma intrycket af brott och olyckor, hopade på och om hvarandra, utan att den högre sedliga verldsordningens kraf bli tillfyllestgjorda. TI fall det tragiska vore liktydigt med det fasansfulla, ohyggliga och pinsamma, så skulle man kunna kalla detta styeke en tragedi par pråference; men då så icke är och då stycket saknar både den tragiska karaktersutvecklingen och upplösningen, blir det ingenting annat än löst sammanfogade historiskt-poetiska tablåer. Det är i ordets bokstafliga mening tablåer, verkliga tableaux vivants, som man här ser, och i de flesta af dem är så föga dramatiskt innehåll, att orden gerna kunnat vara borta och det hela kunnat bli lika begripligt genom ett litet affischen åtföljande tablåprogramm på 30—40 rader. De ballettelementer, som på några ställen blifvit inlagda, för att undörhalla en del af publiken öch hindra den att finna det hela alltför utpinadt långtrådigt, förmå icke ens hos dem, på hvilkas tycke man lägger an med sådant, ge någon ersättning för de saknade dramatiska beståndsdelarne. Då stycket saknar dramatisk anläggning och utveckling, är aktindelningen i sjelfva verket någonting alldeles öfverflödigt; man kunde mycket väl ha inskränkt sig till indelningen uti dessa 13 tablåer, hvilka ej heller stå uti något verkligt inre sammanhang med hvarandra och der åskådaren oupphörligt ryckes fram och tillbaka mellan N TN Gripsholm, Stockholm och Örus. Skall stycket afse att ställa Erik XIV:s gestalt och olycksöde i den tragiska försoningens dager, så är det, såsom vi redan antydt, misslyckadt. I den förra afdelningen såg man redan Erik XIV fallen under bördan af sina synder och missgerningar, och det skulle der hufvudsakligen erfordrats, att man i stället för talet om det lumpna skådespelet af en fallen kung? ur hans mun förnummit ett uttryck af den själsadel, som icke brottet, olyckan och undergången kunde utplåna, att han erkänt sin svåra skuld och uttalat sitt hjertas varma bön, att denna icke måtte drabba någon annan än honom, allraminst fosterlandet. Uti det sorgespelet, hvarest man såg kampen mellan motsatserna i Eriks karakter, och huru: det demoniska elementet: taer öfverhanden och drifver honom till de örfärligaste missgerningar, der fordrar den rättvisan, att man äfven skall få se onom straffad; den sanna och naturliga känslan kräfver att få se honom falla, men falla så, som det höfves en natur, som är rik på stora och ädla elementer och så, att just denna ädlare sida visar sig lefva och segra i sjelfva fallet. Men i detta sednare sorgespel åter, der man icke ser någonting af Eriks förbrytelser, der man från början endast känner det djupaste medlidande med den så djupt fallna storheten, med den olyckliga fången, här blir det en riktig själstortyr vatt i vidlyftig och långdragen detalj se utförd hela hans pinohistoria, för att slutligen, sedan, för att råga måttet af hans elände, ett hopp om frihet fått framskymta, för att åter försvinna, följa honom till hans dödsberedelse, hans förgiftande och ett långvarigt dödsarbete, der man icke förskonas från ett. enda af de andliga och vr qval, som med detsamma kunna tänkas förenade. Icke en gång en bild af högsta försakelse och verklig resignation sprider någon dager öfver denna ohyggliga tafla, utan Erik spjernar i det afgörande ögonblicket m-d fasa och ångest emot döden. Det är förbehållet en prest att truga honom att dricka giftbägaren, icke någon af Johans jesuiter, utan en mycket herrlig protestantisk prest, som nyss gifvit exkonungen nattvarden och sedermera, under det han har munnen full med de skönaste kristliga tänkespråk, med halft våld häller giftet i honom. Vore. stycket icke af..doktor Börjesson, skulle man lätt kunna falla på den tanken att han här velat ge en något satirisk bild af det statskyrkliga presterskapet, som, om Kongl. Maj:ts och kronans tjenst så kräfver, är färdigt att bli icke blott länsmän och fiskaler, utan äfven bödlar, om så skulle behöfvas. Men äfven såsom en sådan satir skulle denne ädle pastor, som icke tvekar att under de andäktigaste suc kar göra sig till verkställare af ett lönmord och ett brödramord, ändock bli något för magstark. Stycket bär äfven titeln Brödraskuldent och man skulle sålunda äfven kunna tänka sig, att man här skulle få se nemesis drabba brodermördaren och sålunda åtminstone känna den moraliska harmonien något återställd... Men långt deritrån. Man finner visserligen, att Johan II, samma natt som (POE Ft fer REG 2 2 od ARA