vind i orange-skogarne, då blomma och frukt täfla om företrädet i den arom, som tjusar utan att döfva sinnet. Adelgunda hade aldrig känt sig så lycklig, som just nu — der. hon låg —i ett tillständ midt, emellan sofvande och vakande. Ljufva voro, de vakna minnena: och ljufva de drömbilder;.som då och då framsväfvade, och som nästan voro, de första, hvilka rätt utredde för Adelgunda; hvad som dock egentligen utgjorde: grunden för den salighetskänsla, som ,genomilade henne. -Men — hon slog.dock bort; några af; dessa opåkallade, enträgna och. dristiga bilder; och befallde fram andra. Men i slädje ville. .hon dock lefva... Hon. ville meddela sin fröjd åt hela verlden, d. v. s. dela deraf till alla skapade varelser, och lyckliggöra alla. Och denna; känsla började snartindividualisera sig. Beatrix måste dela af mitt öfverflöd -— tänkte hon. Hon var ledsen att det skulle vara söndag! Hvad det skulle varit roligt: alt: gå ut i bodarne och köpa, henne allt som. fattades henne! Penningar, det lönar alls inte att bjuda henne,; ty endera. toge hon dem ej, — eller. gåfve hon. dem genast åt dem, som ändå bättre behöfde dem, och kanske — på det hela vore det henne lika angenämt, men — hon: är dock menniska,! och. så länge man det: är, måste dock en liten gnista af fåfänga finnas — eller jag vill heldre kalla det skönhetssinne, och det har Beatrix verkligen.: Jag tror således, att hennes torftighet är en uppoffring i botten af själen, och att hon skulle glädjas af att se det, som omgaf henne, smakfullt och vackert. Ack! att det skulle vara söndag! — Men i nästa ögonblick besinnade Adelgunda att hon gjort en mängd. uppköp, dels för sig sjelf, dels för sin stora omgifning, som hon till större del: aflönade med. gåfvor, just för att få göra