JANNÄCKHOLM den 24 Jan. Under det den europeiska pressen diskuterar den betänkliga politiska kris, som nu eger rum i Amerika, och synes betrakta Syd-Carolinas beslutade utträdande såsom liktydigt med unionens formliga upplösning, finner man af de sednast direkt från Amerika hit ankomna underrättelser, huru den nye presidenten hyser en helt annan åsigti den stora frågan. I Springfield Journal, hr Lincolns organ, läses nemligen för den 20 December följande artikel med öfverskrift: Måste unionen upprätthållas? Det finnes ganska många personer, som synas tro, att unionen kommer att upplösas i samma ögonblick som Syd-Carolina fattar ett beslut derom. Men unionen kan ej upplösas medelst resolutioner. Södra Carolina må besluta, att hon ej längre utgör en del af unionen... Hon må hålla upplösningsmöten, bära upplösningskokarder, plantera träd och hissa flaggor, trampa under fötterna vårt lands ärorika fana, samt från taken predika sitt förräderi och sin skam — allt detta förmår ej upplösa unionen. Hon må tvinga sina medborgare att afsäga sig embeten inom förbundsstyrelsen, hon må stänga sina domstolar och postkontor och sålunda utsätta sitt eget folk för många olägenheter, men hon kommer allt detta oaktadt attförblifva qvar i unionen. Hon kan ej komma ut ur unionen förrän hon kastat öfverända dess regering. Statsinkomsterna måste och skola uppbäras i hennes hamnar, och hvarje motstånd å hennes sida kommer att leda till krig... Först vid slutet af ett sådant krig kunna vi med. säkerhet säga huruvida hon är i eller utom -unionen. Så länge förbundsregeringen eger bestånd, kan ingen RE ega rum. Om Syd-Carolina icke förhindrar tulluppbörden i sina hamnar, eller. kränker någon annan förbundslag, så kommer ingen. oordning att ega rum, och hon kan ej anses skild från unionen. Om hon deremot bryter emot lagarne, så inträder -krigstillståndet. I en sådan händelse har Förenta Staternas president ett bestämdt åliggande att fullgöra. Buehanan må undandraga sig detsamma, eller krisen kommer måhända ej att inträffa under hans administration. Då kommer unionen att fortfara under hans embetstid. Om den offentliga åtgärden från Syd-Carolinas sida vidtages den 4 Mars 1861 eller efter denna tidpunkt, då blir det hr Lineolnspligt att tillämpa lagarne. Förenta Staternas lagar måste verkställas; presidenten eger i detta afseende icke något val; hans. pligt är tydligen uttryckt i konstitutionen. Hr Lincoln skall uppfylla denna pligt. Att afsöndra sig med väpnad hand är förräderi, och förräderi måste och skall undertryckas för hvilket pris som helst. Denna union får icke och icke upplösas, förrän denna regering blifvit störtad af de förrädare, som höjt söndringsfanan.. Förmå de störta regeringen? :Vi tro. det icke. De kunna störa dess lugn; de kunna afbryta dess lyckosarffima utveckling; de kunna väcka ett tvifvel om; dess vunna rykte för varaktighet; men lugnet skall återställas, välståndet skall återvända, och denna fläck på nationalkarakteren kommer att återfalla på dem, som föranledt oordningen. Låt söndringsmännten begripa detta, låt pressen förkunna det, låt det flyga på elektricitetens vingar, och falla ned som en åskvigg bland dessa konspirerande förrädare; må de förnimma, att det republikanska partiet, att hela den stora norden, understödd af hundratusentals fosterländskt sinnade män inom slafstaterna, ha beslutat att upprätthålla unionen — på fredlig väg, om sådant låter sig göra, med vapenmakt, om sådant erfordras. vad som utgör den egentliga andemeningen i de rop, som upphäfvas af de södra staterna, och huru det republikanska partiet uppställt sitt Ta i slaffrågan, finner man af en artikel i Newyork Tribune för den 28 Dec., hvarur vi meddela några utdrag: Efter att ha visat huru konstitutionens stiftare ansågo det inre slafveriet böra kunna efterhand utrotas inom femtio år, och huru de efter införandet i den stora inför hela verlden afgifna deklarationen af orden: Alla menniskor äro födda fria och jemnlika, gjorde ett medgifvande åt de svagare medlemmarne af förbundet, i det dessa fingo tid på sig att befria sig ifrån ett system, som stod i en så åfskyvärd motsägelse med den unga republikens institutioner, fortfar artikelförfattären på följande sätt: ?Vårt tydliga åliggande är att förhindra slafveriets utbredande. Vi ega ännu omätliga sträckor af obebodd jord, som kunna bli stater, och i denna jord borde aldrig intryckas fotspåret af en träl. Detta är för oss en pligt emot ofödda slägten. En lag, lika oföränderlig som naturens stora lagar, måste för alla tider införas: Territorierna måste vara fria!? Under en sådan prohibitorisk antislaverylag skulle aldrig något främmande territorium kunna förvärfvas i ändamål att medelst dess annexation utbreda slafveriet, och ingen skulle frivilligt, vilja söka inträda i unionen på annat vilkor än att blifva en fri stat. A andra siden skulle utan ett sådant förbud slalveripropagandans lystnad efter nya fält och nya betesmarker allt mer och mer retas; och nationen-skulle ständigt bli nödsakad att kämpa med dem först och främst i deras egenskap af sjöoch landröfvare, dernäst såsom utbredare at slafveriet. då Tfråma nunnetar AM aANnNeEvatinn