Professor Welhavens tal för Sverge vid nordiska festen i Kristiania. Hvarje folk, som är i stånd att taga i betraktande gången af sin utveckling, framhåller bland alla sina minnen företrädesvis den epok, som på ett genomgripande sätt lagt i dagen hvad som låg doldt i folkets inre, hvad som tillfredsställde dess inre lifs fordringar. Ja, minnet af en sådan vändpunkt blir sedermera liksom hjertslaget i ätten och det då vunna blir ständigt ett mål för folkets sträfvan. I Norge kan någon osäkerhet ej råda om hvilken epok som har en sådan betydelse för oss. Föreningen och försoningen med det svenska brödrafolket hörer till det afgörande deri. Så uppfattades vårt frihetsverk af klarsynta och högsinta norrmän, och så blef det utfördt och befästadt. Då vi lefva i detta minne och söka mer och mer utveckla dess innehåll, riktas vår håg ovilkorligen med deltagande till fränderna på andra sidan fjellet, och i trots af alla missvisande tecken finna vi att denna håg stärkes och tillväxer i samma mån som folkets sjelfmedvetande stiger. Det bör ej väcka undran om vårt ädla svenska brödrafolk ej drages på samma sätt till oss. Dess nationalkänsla rörer sig i en annan krets af minnen än vår. Men derest det likasom vi framhölle föreningen såsom en ljuspunkt, såsom en räddande hufvudhändelse i sin historia, så skulle det bättre fatta att en förstämning i detta förhållande kan kännas som en djup smärta i hela vårt land, så skulle svårligen någon JE svensk misskänna norrmännens hjerte2 afseende på det besvurna förbundet. en älven vi dröja gerna vid Sverges störa minnen och sätta dem högt. Det går enom dem en anda som ingifver förtroende. mo det är sant att Sverges historia är dess kohungars, så vete vi och att hvar och en af dessa krönta män, som deras efterverld prisar, haft sitt rätta kraftens bälte i den öfvertygelsen att han kunde till det yttersta förlita sig på folkets trofasthet, högsinthet och mandom. Vi hålla dessa dygder i ärt och vi frukta dem ej. När konungen lita till dem i föreningens namn, till dess värn och bästa, då sluta vi oss till honom och dela hans tillit. Då gäller det att vi sjelfve med kraft och rättsinne fullgöra de pligtet föreningen oss ålägger. Ja, måtte vi alltic befinnas värdige att hysa det stora hoppet om rikenas förbundna lycka, det hoppet att äfven Sverges folk skall en gång i ren samklang med Norges uppteckna föreningsåret såsom ett förnyelsens gyllene år i sina annaler. 2 Vår högtidsaftons grundtanke har lagt mig dessa ord i munnen. Jag ansåg lämpligt