v vaktarne och utgiften för två fat kokadt ris å hvarje fånge om dagen. De öfriga utgifterna för vatten, ljus, värme, te, salt, grönsaker ä fångarna, kost åt fångvaktarne m. m., bekosta af någon bland fångarne, som frivilligt åtage sig detta mot det att han åtnjuter förkortning sin fängelsetid. Då domstolsmandarinerna befallde, att de skulle bestås mig en föda, som jag kunde äta drabbade kostnaden härför, hvilken, såsom mar uppgaf, steg till en shilling om dagen, den fånge som bestod kosthållet. I stället att visa mig ovilja för den tillökning i utgifter jag förorsakade honom, var han en af de förste att bemöta mig med välvilja och aktning. Min matordning vai två måltider om dagen, Tcstående af kokadt ris eller ett slags macaroni jemte en knapp ransor kött eller grönsaker. Man tillade dessutom någr: kakor eller bröd af landets sort, samt äfven lite te och tobak. På den å fängelsemuren anslagna förtecknin gen på fångarne såg jag mig uppgifven såson rebell och derföre dömd jemte fyra andr: bland: sjuttiotre fångar, och vi belastades med de tyngsta bojorna. I samma mån jag blef mera förtrogen med fängelsets invånare, sökte jag af eller genon dem utleta de allierades rörelser eller de kine siska myndigheternas afsigter. Men fångknek: tarne voro oupphörligt på sin vakt, för att hin dra hvarje kommunikation mellan fångarne och mig i detta afseende, och de tilläto mig ej hel. ler att göra dem sjelfva minsta fråga. Två al dem voro ständigt vid min sida både natt och dag, och ehuruväl de någon gång svarade på mina frågor om Loch och mina öfriga kamra ter i fångenskapen, afslogo de alla mina böner att framföra några rader eller något budskap till dem. Den 22 December fördes jag från det gemensamma fängelset till ett enskildt rum af omkring 8 fot i fyrkant och beläget på andra sidan om ården; de fyra fångvaktare, som fått i upprag att bevaka mig, följde mig dit och ns lerade sig i samma lilla kammare, som blifvit upplåten åt mig. Knappt hade denna förflyttning skett, förrän jag fick besök af en fängelse. inspektör, hvilken i stället att låta mig falla p knä, såsom han fordom gjort, bjöd mig att sätta mig, hvarefter han lät inkalla en annan mandarin af föga hög rang såsom bisittare. Denne sistnämnde sade mig, att han kommit för at! öra mig ett vänskapligt och helt och hållet enSkildt besök, samt för att fråga mig, alltjemnt icke på tjenstens vägnar, om jag icke skulle vilja uppsätta en not af hvad form och innehåll som helst, hvilken vore egnad att åvägabringa en biläggning af de nuvarande stridigheterna mellan de båda nationerna. Jag svarade, att då två nationer, som lågo i krig med hvarandra, önskade komma på vänskaplig fot med hvarandra, vore första vilkoret att lndern inkom med förslag; att underhandlingar derefter skulle ega rum antingen skriftligen eller genom en konferens, samt att om underhandlingarne utföllo till ömsesidig belåtenhet, fred genast skulle följa derpå. Jag tilllade, att svårigheten för närvarande bestod uti. att kineserna hade tagit just de personer till fånga, som fått i uppdrag att leda konferenserna, och detta ehuru de ej voro militärer. Jag berättade derefter min historia för dem: men sedan de afhört den, förnyade de endast sitt första försök att förmå mig ee något sätt att komma öfverens. De gåfvo mig ingen FRE om hvad som tilldragit sig på de sista fem dagarne. Hr Parkes, hvars berättelse har formen af en rapport till lord Elgin, redogör derefter för flerfaldiga samtal, som han haft med en mandarin vid namn Hang-Ki, som förut hade haft bestyr med underhandlingarne och hvilken Parkes af gammalt kände. Hang-Kis bemödanden gingo ut på att förmå hr Parkes att upplysa kineserna på hvad sätt underhandlingar åter skulle kunna inledas. Parkes svarade alltjemt, att de borde frigifva fångarne och derpå sända fullmäktige till lord Elgin. Kineserna syhtes dock på intet sätt hugade att frigifva fångarne, så mycket mer som de tyckte anse sig i hr Parkesfperson ega något slags gisslan. De synas också ha föreställt sig, att Parkes skulle ega, makt att anbefalla fiendtligheternas inställande, beordra de engelska trupperna att icke vidare rycka framåt o. s. Vv. Å andra sidan vågade de att börja med icke afsända några ombud till de allierade, emedan de fruktade att repressalier skulle utöfvas för europåernas tillfån vataoande; Det visar sig, att nästan i allt hvad de af Parkes begärde, dolde sig något knep eller. någon biafsigt, ytterst. åsyftande ait vinna tid och påfinna nya undanflykter. Genom de allierades framryckande och deres hotelser blefvo de kinesiska myndigheterra efter hand mer och mer uppskrämda, och de voro nu mycket angelägna att afhr Parkes erhålla skriftligt intyg om den bättre behandling, som man dåmera egnade honam, äfvensoin de sökte öfvertala honom att fvitsorda, att kejsarens broder, prirs Kung, som hade öfvertagit ledningen af utikes augelägenheterna, var en utmärkt inelligent och skicklig man: Först de allicsades närvaro utanför Pekings murar och mngreppet mot sommarpalatset, från hvilket våde Hang-Ki och prins Kung sjelf med napp nöd hunnit undfly, satte riktigt skräccen i de kinesiska myndigheterna, och det rar först sedan de inhändigat engelsmänners yestämda hotelse, att om något ondt vede;ores hr Parkes, hela Peking skulle brärins och förstöras, bestämde de sig slutligen ill hans och öfriga i Peking befindtliga ångars frigifvande. UTRIKES.