ska i verlden, såsom stridande mot kyrkans frihet, och såsom resultatet af protestanternas falska lära. Han ser Sankt Peters kyrka uppfylld med romerska medborgare, somi göra demonstrationer för föreningen med Piemont, och han tänker på hvilka onda menniskor-romarne-nu-måtte ka blifvit. Han ser:det. badiska konkordatet kastadt under bordet, och han sörjer öfver det badiska folkets religiösa förfall: Han kastar sina blickar ännu en gång emot Frankrike, och der får han se en ny broschyr lika nedrig och afskyvärd som den, hvilken. för ej längesedan retade hans heliga galla, och framkallade föga vördnadsbjudande ord från dessa högvördiga, läpar. En högst nedrig brosehyr! — yttrar hen nu — som nyligen utkommit i Paris, har ytterligare förökat vår bedröfyelse. i I denna skrift finner man så mycket, alldeles stridande emot sanningen, så många orimligheter och motsägelser hopade . af författaren, att den snarare förtjenar att kastas åsido och föraktas än att vederläggas. Odräglig är emellertid djerfheten och gudlösheten hos denne författare, hvilken, sedan han icke aktat för rof att angripa den romerska kyrkans verldsliga och andliga välde, sökt uppfinna en särskild slags kyrka, som: skulle grundläggas inom det, franska riket, och så organiseras, att den helt och hållet skildes ifrån påfvens myndighet. Denna förfärliga protestantiska id gär till. sjelfva roten af saken. Den arme påfvens hufvud tyckes svindla, då han får höra slika oerhörda galenskaper. Man påstår verkligen nu, att kyrkan är ett slags korporation inom det borgerliga samhället, och ej börande tillgodonjuta andra rättigheter, än dem som beviljas af den borgerliga myndigheten. i Vi befara högligen, att just denna åsigt af saken kommer att bli den allmänna. Men huru kan väl en dylik orimlighet vinna fotfäste, då pålfven är lika öfvertygad, som om sin egen tillvaro, att kyrkan eger en oinskränkt myndighet öfver alla menniskor, utan afseende på stater och borgerliga myndigheter? Han kan anföra en text för sin sats, och han gör det ock i ker allokution: — Mig är gifven all makt:i himmelen och på jorden.4 Här är ju påfven i besittning af all makt i himmelen och på jorden — ty om den verkligen har fr vits honom genom den heliga text han hä diskt citerar, så skulle han visserligen ega den — och likväl är han icke i stånd att bränna en kättare eller lägga ett konungårikei bann. Broschyrförfattare dritva gäck med honom och reta honom så att han ej kan undgå att svara dem. Hvarje lagstittande församling, hvars författning innehåller det ringaste folkliga element, protesterar emot hans konkordater, och sätter sig emot deras tillämpande. Personer, hvilkå, .såsom han med bitterhet uttrycker sig, kalla sig för kyrkans söner, handla mera likt mörkrets sönerX. Hans inflytande är!i hvarje land ej grundadt på annat än qvinliga inflytelser, eller i saknad deraf, stiger det eller åftager i samma mån som de rege: rande äro mer eller mindre nära att Di barn på nytt, eller som den politiska friheten befinner sig i blomstring eller förfall. Det visar sig ett ondt tecken bland nationerna, och såsom det besynnerligaste af tidens tecken kan anmärkas huru Henrik VIlI:des politik. börjar komma på modet, och att åtskilliga bland Europas suveräner vilja försöka huru de särskilda kronorna:i påfvens tiar kunna passa dem. Pius IX är full af förvåning. Han kan ej begripa såken. Det strider ju emot sunda förnuftet, att folk skulle tvifla på att all makt är hönom gifven i himmelen och på jorden. Om denna villfarelse skulle sprida sig, så kunde han snart komma i fara att få sitt andliga rike lika kringskuret som det verldsliga. Och detta Ymörkrets Harn, som kallar sig för kyrkans äldste .son, har ju nyss invigt sin domkyrka under afsjungandet al cantaten Gud bevare kejsaren! Österrike är äfven i begrepp att vilja krypa ut ur sitt konkordat. Påfven omnämner j denna omständighet; men hans särskilda klagoutgjutelser öfver Baden afse utan tvifvel äfven att ogilla ett befaradt affall från hans hittills så trogna Österrikes sida. Denna sakernas: ställning är som vi veta resultatet af protestantismens falska lära.t Påfven har meddelat storhertigen af Badeh denna underrättelse, har bannat honom ii ett handbref och har befallt sin kardinalstatssekreterare att göra föreställningar. eMen då alla våra bemödanden och alla våra bekymmer icke ledt till något resul: tat, så ha vii enlighet med vär pligt in: för eder beklagat, att berörde konvention blifvit upphäfd i strid emot rättvisans alla lagar samt tån den andra partens sam: tycke, och vi ha inom gränserna af vår makt protesterat emot kränkningen och det skymfliga tillintetgörandet af den katolska kyrkans och den apostoliska stolens rättig. heter.4 Det är ganska hårdt för påfven, alt badiska folket ej går in på att klippas och plågas af prester, att det ej vill sej sina barns uppfostran och vården om sina hus ryekt ur deras händer, samt att det framhärdar i sitt motstånd äfven tvärt emot den andra : partenst bestämdt uttryckta önskan att få klippa och regera dem. Men det. vill nu en gång ej gå in på allt detta, och der står han nu i midten af sina kar-; dinaler, sörjande och klagande, ej olikt en) varg, då ett lam sprungit sin väg och så-) lunda låtit honom gå miste om sitt rof. NR NNE RONSON KE NINE EAA ISTIDEN ER