sultat, så vida bankverksamheten i öfrigt endast ofullständigt uppfyller sitt. ändamål. Vid närmare undersökning af vår bankorganisation skall det emellertid nogsamt visa sig, att densamma är behäftad med sådana grundfel och brister, att, om också en insigtsrik, omtänksam och kraftfull förvaltning, tilhka utrustad med erforderlig frihet, framgent skulle kunna upprätthålla och än ytterligare utvidga bankverksamheten samt ät denna gifva en fullt helsosam riktning, sådant likväl då skulle uppnås icke i följd af, utan trots, bankväsendets organisation. Främst bland dessa grundfel framstår, enligt komiterades tanke, den af grundlagen åt riksbankens sedlar gifna tvångskurs, oberoende deraf, huruvida dessa sedlar motsvaras af inneliggande valuta i ädla metaller, hvarmed sedlarne vid anfordran skola infrias. Uppenbart oriktig till sin princip och obehöflig för riksbankens, genom dess kapitalförmögenhet fullt. betryggade ställning, utgör tvångskursen, som tillförene blifvit såsom yttersta räddningsmedlet under staters förtviflade finansiela belägenhet anlitad, men äfven såsom sådant nu mera -allmänligen förkastas, en ständig källa till oro för realisationens bestånd. Ehuru grundlös denna, ofta återkommande, oro än är, och måste vara, så länge sedelutgifningen och riksbankens verksamhet öfverhufvud med nödig omtanka begränsas och handhafves, utöfvar likväl blotta föreställningen om en möjlig fara, hvarje gång bankens silfverförråd i följd af vexlingar i affärsverlden starkare anlitas, i och för sig ett högst menligt inflytande på det allmänna förtroendet, hvil ket åter, såsom yttersta grunden för krediten, minst kan af kreditanstalterna undvaras. Då man tager i betraktande, hurusom ett stadgadt myntvärde, icke mindre än ett stadgadt rättstillstånd i allmänhet, utgör grundvilkor för eganderättens helgd, kan man icke förbise det principvidriga och rent. af vådliga i en anordning, hvarigenom det göres möjligt, att nämnda grundvilkor, under någon svårare förlägenhet i affärsverlden eller under intrycket af någon allmän oregelbundenhet i samhällstillståndet, skulle kunna rubbas. Till och med under ganska lugna tider har man icke sällan förnummit sådana teorier framställas och af eljest ganska upplysta personer förfäktas, som den, att man genom tillökning af riksbankens sedelstock, utan motsvarande metallisk valuta, kunde och borde skapa nya tillgångar. Det är att förmoda, det sådana åsigter mer och mer skola vika för en allmännnare spridd insigt i hithörande ämnen. Men mögligheten af en dylik villfarelse är redan tillräcklig att kraftigt påkalla en förändring, hvarigenom eganderätten betryggas emot faran af vexlande lagstiftningsgrundsatser. Erfarenheten lärer, huru under förra tider den ena realisationen följt efter den andra, och huru detta för den enskilda förmögenheten samt landets utveckling mer än något annat förderfliga förhållande härflutit, icke så mycket af fel vid riksbankens förvaltning emot derom gifna föreskrifter, som fastmera af sjelfva föreskrifternas felaktighet. Denna erfarenhet tillåter icke, att man med fullkomlig trygghet för framtiden hängifver sig åt den förväntan, att den ögonblickliga hjelp, som vid svårare förlägenhet, utan landets betungande med nya skatter, kunde beredas endast genom en, efter behofvet för stunden lämpad, större sedelutgifning, alltid skulle försakas. Det ligger icke någon bristande uppmärksamhet, icke heller någon förmäten tvekan om rikets ständers lagstiftningsförmåga, i den erinran, som ämnets allvar tvingar att uttala, nemligen att lagstiftningen för riksbankens verksamhet och sedelutgifning uteslutande hvilar i samma händer, som beskattningsrätten. Denna erinran måste vara på sin plats, då frågan gäller att fästa uppmärksamheten på behofyvet att under lugna tider göra sig beredd att möta och, om möjligt, förekomma framtida faror. Tvångskursen på riksbankens utelöpande sedlar till ett silfvervalutan vida öfverstigande belopp lägger dessutom, såsom här nedan i fråga om privatbankerna vidare skall utvecklas, hinder i vägen för ett fullkomligare ordnande af dessa banker. Utan en framför allt önskvärd förändring af grundlagens ofvan antydda stadgande kan tvångskursen å riksbankens sedlar emellertid icke upphäfvas. Intill dess en sådan förändring blir tillvägabragt, kan dock denna tvångskurs göras oskadlig, dymedelst att riksbankens sedlar inskränkas till ett belo Pp. som fullt motsvåras af inneliggande klingande valuta, och såvida riksbanken, såsom sådan, icke befattar sig med någon affärsverksamhet, som, beroende af konjunkturernas vexlingar, ådrager honom förbindelser, hvilka kunna taga i anspråk den för sedlarnes inlösen afsedda valuta. Det grundfel, som, näst tvångskursen, svårast vidlåder vårt bankväsende, är, enligt komiterades mening, just denna riksbankens affärsverksamhet. Här möter den mycket: omtvistade frågan, huruvida bankrörelse i allmänhet må vara en statsangelägenhet . eller bör upplåtas åt enskilda. Begge meningarne hafva sina försvarare. Men i teorien, likasom i praktiken, har den sednare meningen mer och mer gjort sig gällande. Bankrörelse är ett näringsfång, men statens ändamål hvarken spekulation eller förvärf. -Såbn ATTANS RETA