utseende, samt hållande en liten sju å åtta års Se vid handen. Nå mor! hvar är Hanna? Skall icke Tanna komma hit nu? Skall du icke ta hit. Hanna? Hvilken är Hanna? Är det Hanna? Så ropade den lille gossen till sin ledsagerska, fast ingen lyssnade dertill, men när han flerfaldiga gånger upprepatsina frågor, svarade hon: 2 ; Tyst, mitt barn! Är Hanna med, så får du snart se henne, men vi veta det ännu icke.t Nå, skall du icke niga och taga afsked af mig, tacka för godt sällskap 0. s. Vv. — sade studenten till lilla Hanna, der hon stod med allt. sitt tunga bagage på de små armarne. Flickan neg mekaniskt för denna sin förföljare, som tydligt varit henne till en: låga helå resan, och studenten hade den härdheten att härma henne och äfven nigande säga: Adjös, sålunda uppförande en liten bit ur gås-marschen. Ernst tyckte på axlarna. Han hade dessutom stått helt nära relingen och sålunda afhört den lilla gossens frågor till modren, och sade nu till blla Hanna, för att litet trösta henne: Ser du, flicka lilla, der står visst din moster, der på bryggan, med den lilla gossen vid handen. Vill du skall jag fråga henne?t s ST Ack ja, ack jä! Kan jag icke komma öfver till moster? svarade Tila Hanna glad. Du vill väl inte voltigera öfver, innan landgången blir lagd4) bade studenten skrattande, Hvad heter din moster? frågade Ernst. SAnna, sade flickan. : Ja, men tillnamnet? Carlson, Anna Carlson. Nå, nu ha vi det ändtligen! Madam