. gande, som det landtbruk, i hvilket både spanmålsoch höproduktionen utgöra, hufvudfaktorerna. Oberäknadt den omständigheten, af alla jordbrukare känd, att åkerjordens växtkraft med en förvånande hastighel aftager genom de för ofta återkommande sädesgrödorna, i äfvensom att en boskapsskötsel, grundad på utfodring med halm och säd, i de allraflesta fall är ganska kostsam, utan att ändock vara i samma proportion . vinstgifvande — har tillgången på arbetsfolk ingalunda tillväxt i samma mån som den öppna jordens areal ökats. AÅkerns brukningskostnad och spanmålsgrödornas inbergning hafva också högst betydligt -fördyrats och försvårats genom. den tilltagande bristen på arbetare, hvilka, enligt hvad kändt är, numera utan svårighet erhålla högre dagspenning än den som landtmännen kunna gifva dem vid de många allmänna arbeten, som nu i olika trakter af landet utföras. Det är alltså mindre en följd af landtdT brukets utveckling?, utan fastmera af omÅ ständigheternas oafvisliga tvång, som så många upplyste landtmän se sig nödgade att öfverga till ett annat system för sin hushållning — slå sig på boskapsskötsel? — som det heter, och derföre egna allt mera uppmärksamhet åt en ymnigare produktion åf sådana -foderslag, vilka dels: för att åstedkommas fordra minsta möjliga arbete och dels erbjuda det säkraste medlet både för att bibehålla och öka jordens växtkraft, och förutom hvilka en lönande boskapsskötsel icke är möjlig. Man har visserligen flerstädes hyst den förhoppningen, att genom ett allmännare införande af den i England brukliga rotfruktskulturen kunna ersätta bristen på höfoder. Men oberäknadt att rotfruktskulturen, för att lemna ett fördelaktigt resultat, tager i anspråk en betydlig arbetspersonal just vid sådana tider, då densamma svårligen kan erkållas, är det ännu ganska ovisst om vårt klimat verkligen lämpar sig för denna kulturgren, utsträckt i större skala. Att den är förknippad med stora vanskligheter lärer icke ens densammas ifrigaste förespråkare kunna motsäga, och få torde de vara, som tilltro sig att på den: grunda utfodringen , vid sina ladugårdar, ehuru obestridligt är att rotfrukter utgöra ett ganska kraftigt, och, då deras odling lyckas, ett ganska billigt utfodringsmedel, hvarföre äfven sannolikt är, att de i hvarje välordnadt jordbruk skola begagnas, ehuru ingenstädes i någon större utsträckniug. Odlingen af rödklöfver torde under de sist förflutna tio åren i det minsta icke hafva tilltagit, snarare minskats, till följd af felslagna skördar, föranledda af ogynsam väderlek och kanske lika mycket deraf, att denna växt, enligt hvad numera af erfarenheten bekräftats, icke fördrager att oftare återkomma på samma ställe. Den åsigt torde derföre göra sig alltmera gällande, att höproduktionen här i landet bör grunda sig på de egentliga grässlagen (och bland dessa i första rummet på timotejen), enär derigenom, om icke alltid de rikaste, så åtminstone de säkraste skördarne erhållas ). Men emedan bristen på arbetsfolk äfven gör sig gällande vid de tider, då höskörden skall verkställas (och den är alltid brådskande, om ej foderväxterna skola bli förvuxna och derigenom förlora betydligt inäringsvärde), så hafva flera metoder blifvit uttänkta för att underlätta och förminska arbetet vid höskörden. Redan Thaör omtalar i sitt klassiska arbete: Det rationella jordbrukets grunder — den Klapmeyerska metoden att bereda hö af klöfver. Den bestod deruti, att den nyss slagna klöfvern sammanfördes i stora stackar, som derefter ganska snart togo värma, och när denna uppnått en betydlig höjd, så refs stacken, klöfvern utbreddes och torkade derefter tillräckligt på några få timmar, om gynsamt väder inträffade. Erfarenheten visade dock snart, att denna metod var förknippad med stort äfventyr, emedan klöfvern övilkorligen måste utbredas till torkning, hurudant vädret än var, så fort den antagit den högsta värmegraden, ty i motsatt fall förvandlades den rd från ett ypperligt foder till ett af kreaturen onjutbart ämne, som liknade andra vegetabiliska gödselämnen. Deremot blef fodret äfven utsatt för förskämning och urlakadt, om vid detsammas utbredning vädret var eller under torkningen blef regnigt: — Den Klapmeyerska metoden blef alltså snart öfvergifven. Efterhand blef en annan metod för höets beredning införd på åtskilliga trakter i Tyskland och har småningom tillvunnit sig allt större förtroende. På fördelarne af ifrågavarande metod, föga känd här i landet, fästade ryttmästaren P. Möller på Skottorp landtbruksakademiens uppmärksamhet vid en af dess sammankomster på våren 1859, dervid hr Möller föreslog att någon person på akademiens bekostnad skulle utsändas till Tyskland för att om metoden taga närmare: kännedom. Professor Alex. Miller, landt-. bruksakademiens agrikulturkemist, erhöll detta uppdrag. Efter sin återkomst aflemx) Anmärkningsvärdt är, att Alsikeklöfvern (som trifs utmärkt väl på fuktig jord tillhopa med timotej) tillvinner sig stort förtroende iEngland och kallas der svensk Jlöfver, dit frö härifrån införes och betalas ganska högt. Här i landet åter odlas Alsikeklöfvern endast i vissa trakter, ehuru den är ganska gifvande och bestämdt vida mindre ömtålig än rödklöfvern: Den är dessutom flerårig och säkrare att skörda samt lemnar ett ypvDerliost bete.