vv ——— MM — —— Ja gubevars! hon är ofantligt rikX, sade flickan. Vet du hvad hon har på en höft? sade studenten skämtande: SMor säger att hon har många, många tusen, sade flickan okonstladt. Skönt! sade studenten gapskrattande. Slutligen har hon kanske en hel tunna guld! Jo, det var just en m:me Cresus! Det vore visst värdt att slå sig ned för i Hjo-trakten! Ar hon ung äfven?4 frågade Ernst. Nej, hon är väl redan åtta Och tjugo, tyckte jag mor sa,, svarade Hanna, och — under tiden ringdes det till mat och osade flått lång väg. Emellertid fick lilla Hanna vara i fred med sina tårar för studenten, som började tycka det vara skam att bry sig om henne, när en kongl; sekter från Stockholm icke gjorde det, och fartyget, sedan det sofvit en liten tupplur i Motala och som en nymornad svan summit öfver den klarblå Wettern, lade ändteligen till vid Hjo kl. 7 om morgonen. rt Ernst, som förut aldrig varit åt dessa trakter, hade verkligen jagat bort sömnen och begifvit sig OPP På däck, så snart fartyget började röra sig och gå på den klara, underbara, herrligt sköna sjön, som låg lik en stor, oval, blank spegel med sin dunkelgröna ram och solade sig i den gudomliga mejmorgonen, ty man hade ännu några dagar var af blomstermånaden — utan blomster, alldetes som Lieder ohne Worte. Till Ernsts håg att se den besjungna och så vidt lofordade Wettern kom äfven en viss outtalad, knappt halftänkt åtrå att se hur lilla Hanna kom i land, och kanske — att hjelpa henne litet grand, ifall ingen var vid strand för att taga emot henne. När han således, sittande på en af de gröna soft.