gamla friletsandan uppfyllda Ungern, så måste det lämpa sig efter detta land och utföra dess pånyttfödelse i dess egen anda och sinne. Eljest råkar Österrike i samma afgrund, hvari det år 1848 nedstörtade. Af dessa giltiga skäl tro vi ej på Österrikes förmåga och vilja till krig. Det skall så länge som möjligt spjernaemot Venetiens afträdande, för att erhålla god vilkor, men slutligen gå in derpå. Äfven på Ludvig Napoleons krigslystnad måste vi tvifla, emedan han ej kantillfredsställa denna, utan att bli en verkligt revolutionär kejsare, men derför skall han nog till följd af sin natur och sin förflutna bana taga sig till vara. Har vidare Preussen sällat sig till fredsoch kongresspartiet, .såär i och med. detsamma klart, att Österrike icke kan räkna på något understöd af Preussen, i fall det blir krig af om Venetien. Preussen måste i detta fall ha erhållit garanti, att Frankrike icke tänker på något anfallskrig mot Tyskland, utan å sin höjd på en indirekt inblandning för iemont genom Lombardiets besättande. Derigenom hade också verkligen en ny phase? uppstått för den italienska saken, emedän en gräns dermed vore satt för wärzburgarnes intriger för kriget, och det italienska folket desto modigare kan lägga hand vid sin krigsrustning. Vi vilja hoppas, att Österrike äfven genom detta förnyande af Preussens neutrala hållning i den italienska saken skall komma till besinning och inse sin pligt. Hela Europa är redoboget att slå en gyllene bro för Österrikes återtåg, och ju förr det beträder denna bro, med desto större heder kan det göra det. Hvarje dröjstrål förringar deremot så väl hedern som värdet af ett dylikt beslut. Må wienerkamarillan tänka på de sibyllinska böckerna! TLätteligen kunde ett omvändt förhållande ega rum med köpesumman för herraväldet öfver Venetien. Om det italienska folket ännu är villigt att betala 600 millioner derför, skall -det längre fram blott erbjuda hälften och slutligen intet, om Österrike låter det gå ändå derhän, att upproret flammår upp öfver dess hufvud och det ej längre finnes någonannan räddning för det än en hastig flykt ur det brinnande landet. Fredrik Wilhelm IV: (Efter en: danskotidning.) Preussens konung afled kl. 12 otch40 minuter natten mellan: den Toch 2 dennes. Detta dödsfal nungen för en obotlig och kroppskrafterna, och sedän den 9 Oktober 1858 har riksstyrelsen fördenskull förvaltats af hahbs broder, prins Wilhelm af Preussen, född den 22 Mars 2797, hvilken nu bestiger tronen. Fredrik Wilhelitr IV vär född den 15 Okt: 1795 och efterträdde sim fader den7 Juni 1840. År 1823 förmälde han sig med prm sessan Elisabeth af Baiern, men detta äk-J tenskap har varit barnlöst. Fredrik Wi helm hade såsom kronprins väckt stora förhoppningar, ty han var en särdeles talangfull man med lifligt intresse för vetenskap och konst, och det troddes allmänt att han skulle I göra slut på den despotism, som under fådrens regering hade hämmat all friare utveckling. Det visade sig döck snart att en fullkomlig karakterslöshet omintetgjörde konungens goda egenskaper och att hän ej sjelf visste hvad riktning han skulle tåga: Hon svärmade på en institutioner och nutidens framsteg; hån ville återgifva adeln dess fordna glans; menicke inrymma den något politiskt inflytände i bredd med kronan; han önskade Tysklands enhet, men förföljde det nationella partiet som :tillika sträfvade efter en konstitutionell författning; och till allt detta kom en religiös mysticism, som gjorde honom ofördrägsåm i trossaker och satte Konom i strid möt hela tidsandan. En sådan man var minst af alla lämplig att styra ett folk under det oröliga begär efter till roten gående förändringar, som föregick 1848, och att draga fördel den revolutionära rörelse, som från Påris ätbredde sig öfver Tysklands Under sina första regeringsår lefde Fredrik Wilhelm IV i oafbruten strid mot allmänna meningen, som äskade en fri förfåttning: men. det oaktadt oh pnade han i Preussen en tillflykt för de liberala, som voro fördrifna från andra stater, och anställde bröderna Grimm, Dahlmann samt många andra, om hvilka han borde veta att de måste komma att stå i spetsen för motståndet mot hans eget regeringssystem. Preussen hade ärft provineialständer från hans företrädare, men nationen fordrade en gemen: sam representation för hela riket, och Könungen måste till slut gifva Vika samt 1847 gifva Preussen en författning och i Berlin öppna en förenad landtdag..--Den nya författningen stegrade blött misshöjet, emedan den hvilade på aristokratisk grundval utan den ringaste garanti för folkets frifet Och andel i lagstiftringen; och konuwmgen nedslog alla f ppningar om ytterligare eftergifter genom att i sitt tal till tandtdagen högtidligt förklara, att det aldrig skulle komma et stycke papper mellan honom och hans folk. Vid dennw tidpurkt stod konungadömet på spetsen al sin makt, och det fördrades ( synnerligt mod till att göra et nt 1ö nära Any Här a da VE er VI NI AT pm ml Mkt lett ri AA — och cm TD AD gång för medeltidens I aft men en vändning var hård Re a as AN TE