sUnder dessa dagars — så skrifver bon — njöt jag oafbrutet af helsa, sinnesfrid. barnafröjd, trefnad på alla sätt, och åfmenniskors3 innerliga godhet, hvilken äfven trängde: rakt till själ och hjerta. OO! jag! glömmer dem aldrig, dessa Xjours de fötes et de verdure, glömmer aldrig att Gud i sin godhet än en gång lånade mig min första ungdoms sinnesstämning och att jag än en gång fick se den vackra, brokiga, ro liga, rörliga verlden genom detta rosenfärgade glas, ty samma verld:har ofta förefallit mig mörk oeh tom och ödslig, när sinnet varit mörkt eller. nedstämdt. — — Och detta Upsala! Ackt jag ville bli ung pånytt, om sag kunde få lefva der, der ösa ur lärdo-: mens källor, ösa. och dricka mig otörstig, ösa och rentväga mig, och roa: mig med: strålarne och dropparne och perlorna; som 2limma, mot solen och månen! Jag ville börja mitt Hf emigen, omej för annat så: för att bli student! — — Men denna glada, : lefnadsfriska tid var väl den sista friskeålk i tt lif. Det var så. Tyngre och tyngre lade sic ukdomens börda på den så litulla le skrif någon gång till lifstidstången S.Z.1 läser jag uti ett sednare bref. Och ännu sednare: t Du kallade fördom mina bref gula blommar; — — ack! nu äro de blottgulahöstiof, de allra sista, som yra omkring i natt.n ufan samband, våta af kyla och regn, och derföre dugliga till intet, utom at dö och förintas. — O Fredrika! Tacka Gud rät bjertligen alt Vara så frisk, atticke Länna dig dö midt i litvet, dö från så mycket som du hade osagdt, dö från dem du älskar och dem dig älska, och älska så mycket att när man är borta, blir deras lif en art af död. Detta är sannerligen fal