III:s. Men detta var en oundviklig Eföljd af tidsförhållandena. Under frihetstiden representerade-styrelsen för hvarje gång ett parti, som . bekämpades af ett ofta fruktansvärdt motparti, i hvars hand, en fri press skulle hafva varit ett Å högst farligt våpen. Under Gustaf III fanns I deremot knappt ett motparti, som manCmåsje frånrycka dess vapen, förr än konungen lade våldsam hand på den könstitution,. som han Bjelf utfärdat, Då dessutom inskränkningen af tryckfriheten gällde politiska -skrifter, så kan man icke säga att vetenskap och vitterhet kunnat hvarken lida synnerligen af den förra censuren eller synnerligen befordras af den sednare rätt kortvariga tryckfriheten. Vidare måste man medgifva, att met än en vetenskapsman -hade att glädja sig åt Gustaf III:s kungliga bevågenhet. Men Gustaf III var en: dubbelnatur, full så väl af ädla impulser som äf låga svagheter, lika rik på varm entusiasm som på hånfullt lättsinne, lika hemmastadd på ridderlighetens, ärans och det klara förståndets öppna vägar, som på brottets, lastens och vidskepelsens mörka stigar. En sådan karakter får icke bedömas efter enstaka drag, utan efter den allmänna, sammanhängande Tilden af hela sitt lif och handlingssätt: Gustaf III, till hvars vackra sidor hörde hans ömtåliga patriotism, befriade genom sin revolution fäderneslandet från denna förnedring. Men härvid är att märka, att nämnda korruption var en besmittelse, som icke nedträngde till kärnan af folket, utan endast vidhäftade dess vid riksdagarne politiskt uppfostrade ombud, och dessutom icke var af beskaffenhet att kunna under räfva hela nationens sedliga helsa. Men hvil et moraliskt arf har det följande tidehvarfyet mottagit af Gustaf III:s? Ett oerhördt kringgripande sedeförderf, som dels uttryckligen uprmuntrades till förmån för kronans brännerier, delssunder andra former långsamt men säkert spridde sig till mässan äf folket från de högre samhällsklassernaoch ytterst från den högsta krets, inom hvilken statens öfverhufvud sjelf var den nya sedolärans öfversteprest. , Såsom man häraf finner, framhållas här temligen svåra gravamina mot Gustaf II:s karakter, och många strålar af den gloria, som i mängdens föreställningar omgifva hans tidskifte, angifvas såsom endast egande en lånad eller orättfången glans. Gustaf III angifves såsom den der var likgiltig och i grunden afyog mot den vetenskapliga bildningen, såsom den der icke egde någon aktning för sanningen, såsom den der var okunnig och ieke ens kunde stafva sitt modersmål, såsom den der gynnade löshet i adelns uppfostran och sälnnda personligen föregick nationen med ett dåligt exempel i många al de vigtigaste punkter. Frågan är en hufvudfråga i vår bildnings historia. Vi veta alla, hurusom de: begge andra skandinaviska nationerna, när de skola angifva de förnämsta lytena i vår karakter och i vår litteratur, alltid framhålla det franska element, som med sina sämre egenskaper FR och upplöst vår styrka till en viss grad. Detta franska element, när och hur kom det in hos oss — detta är frågan. Ar det Gustaf IUI, som demoråliserat oss, eller hade detta osedliga element, såsom Beskow påstår, redan före Gustaf II:s tid fått makt med oss? — Ett af de vigtigaste svaren på våra frågor, huru vi hunnit till den punkt, hvaruppå vi för närvarande befinna oss, i religiöst, sedligt och intellektuelt hänseende, måste vi söka i det förra århundradets kulturhistoria, och der möter oss Gustaf III såsom den vigtigaste personligheten. v. Beskows karakteristik utgör nästan på de flesta punkter raka motsatsen af Malmströms. Han söker, i fråga om det franska elementets inträde 1 Sverge (se Sv. Akad. Handl. för år 1859 sidd. 87—91), bevisa att detta var infördt i Sverge före Gustaf III:s tid. Han söker bevisa (se sidd. 92—93 samt 161. och följ.) att Gustaf III hyste mycken omvårdnad om lärdomen och särskildt om Upsala. Han söker (sidd. 112—116) gendrifva de beskyllningar man gjort Gustaf I för okunnighet och bristar de aktning för vetande och sanning. Han söker (sidd. 116—119) gifva åtminstone ursäktande förklaringar öfver Gustaf HI:s svaghet i den svenska rättstafningen och åberopar härvid ofta Geijers vittnesbörd. Han uppställer (sidd. 162—169) en temligen utförlig motbevisning mot dem, som påstått att Gustaf II:s demoraliserande inflytande varit synnerigen stort i fråga om adelns uppfostran. Detta endast med afseende på motsatserna Malmströms och v. Beskows uttalade åsigjer. v. Beskow genomför sin bevisning på lera områden. Så söker han (sidd, ys 240) få Gustaf III frikänd från anklagelserna för misshushållning; så söker han (sidd. 248 och följ.) att i fråga om bränvinslagstiftningen ställa honom i en renare dager; så söker han, att i fråga om Gustafs ställning till jordbruket (sidd. 241 och följ.) visa, att Gustaf III hade åtminstone uttalat varma känslor med afseende på jordbrukets betydelse 0. 8. V. Med få ord: v. Beskows framställning är ett på många, med mycken omsigt och niisk omvårdnad om Gustaf III:s minne samjade bevis grundadt rentvagningsförsök, unler det att Malmströmsg är en anklagelse, nästan starkare än någon, åtminstone från mera upphöjdt håll förut uttalad. Den Tör vår historia särskildt lifvade sallmänheten väntar med otålighet så väl förtsättningen på Beskows framställning som på Malmströms motbevisning, hvilken utan tvifvel ej skall låta länge vänta på sig. Till dess hafva vi emellertid icke kunnat underlåta att fästa uppmärksamhet på den innehållsrika stridsfrågan, så vigtig genom sitt ämne och så betydelsefull, genom de begge kämparnes ställning. L fänrik Ståls Sägner. En samling sånger af Johan Ludvig Runeberg. II. Bland den stora mängd af litterära alster, som utkommo i slutet af förlidet år, är det ntet som öfver hela den skandinaviska norden blifvit mottaget med så stort intresse, som den nya cykeln af Runebergs lyrisktpiska sånger om det sista finska kriget. Ru1ebero är numera nästan lika högt uppskats