NN Ne At Bm Sånga NR fdr EE i tvenne afdelningar: sådana som höja honom till skyarne, och sådana som utmåla honom såsom en fullkomligt grundsatslös menniska; mera värd medlidande eller för: akt än något annat: Till den lugna, klara, bpartiska uppfattningen, som man fordrar al Historien, synes man i fråga om honom ännu icke på långt när hafva hunnit. Bland de anmärkningsvärdaste framställningar vi emottagit öfver deme könung, intaga de begge ofvanskrifna författarnes samtidigt uttalade, nästan fullkomligt motsatta omdömen, i flera hänseenden det vigtigaste runmimet. Att tvenne ledamöter af Gustaf II:s egen akademi samtidigt öfver honom uttala, den ene en den strängaste dom, som väl om en konung och menniska kan uttalas, den andre: ett det varmaste och på mycken bevisförning grundadt försvar öfver samme: konung, kan icke annat än väcka den största uppmärksamhet hos hvar och en, som har deltagande för en så vigtig historisk fråga å ena sidan, samt för tvenne sådana för Rb AE som de begge här ifrågavarande. Utan tvifvel ligger i begge dessa sålunda utsagda domar uppslaget till en grundlig revision af Gustaf III:s och hans tids historia. Vi förmoda, att prof. Malmström -ej blir frih. v. Beskow svar skyldig på den bevisförning frih. v. Beskow i sista delen af Svenska Akademiens Handlingar utgifvit. Den svenska bildningens historia kan icke annat än vinna på den bevisvexling, som under. de stridiga åsigternas kamp sålunda måste uppstå. Hvar och en, som med uppmärksamhet följt professor B. E. Malmströms författareskap, känner, huru han -alltid sökt grundligen behandla de ämnen han företagit sig att belysa. Han skall troligen icke heller denna gång svika förhoppningar i denna fråga. EaVi kunna icke här ingå i någon utförlig.re redogörelse för de begge författarnes olika yttranden. Vi hänvisa endast till sjelfva de arbeten, hvaruti. dessa yttranden förekomma. Professor B. E. Malmströms förekomma i hans inträdesföreläsning, tryckt i ett litet häfte, som förra våren utgafs i Upsala under titel af Fyra inträdesföreläsningar. Författarens yttrande öfver Gustaf III lyder der: cHvad man än för öfrigt må säga eller hafva sagt om detta högst vigtiga tidskifte i vår odlings historia, säkert är att vetenskap, slöjd och vittra idrotter derunder gingo framåt med jättesteg och att Gustaf III:s tidehvarf tillegnat sig alltför mycket af den kulturhistoriska glans, som rätteligen tillhör frihetstiden. Det var denna tid, som fostrade Linne och Klingenstjerna, Polhem och Ahlströmer, Botin och Celsius, Ihre och Lagerbring, Dalin och fru Nordenflycht, Creutz och Gyllenborg, Tessin och Höpken. Det var lifven denna tid, som lyssnade till de första yttringarne af Bellmans underbara snille. Kexel och Hallman hade äfven redan hunnit göra sina namn kända inom den vittra verlden, och Wallenberg hade under denna tid vunnit sin vittra uppfostran. Denna period förhåller sig i sjelfva verket till den Gustavianska såsom Frondens tidehvarf med sina fria snillen, en Rochefoucauld, Corneille, Lafontaine, Moliere till Ludvig XIV:s tidehvarf med sina regelmässiga: Boileau, Racine, La Bruyere. Om under Gustaf III:s tid vitterheten utvecklades till-en elegans i uttryck och form, som måste erkännas för ett fräknsteg, ehuru i ensidig riktning, så gick den vetenskapliga forskningen så mycket mera tillbaka under en regering, som mer och mer visade sig likgiltig derför och i grunden var densamma i till dess denna forskning slutligen helt och hå let qväfdes under en SR inför hvilken Sverges största filosofiska snille, Benjamin Höjer,zej ansågs värdig en professorsstol. Man kan väl icke pästå att frihetstidens styrelser under alla perioder med medveten afsigt arbetade till befordran af den högre odlingen; men de lade dock blott få eller obetydliga hinder i vägen derför. Särskildt tillhör hattregevingen efter 1739 den OR att ett sätt, som medfört välsignelserika följder, hafva uppmuntrat den inhemska industrien och de vetenskapliga studier, som dermed stå i sammanhang. Hvad man deremot torde med temmelig trygghet kunna påstå är, att Gustaf III vårdslösade det arf, som han i detta afseende emottagit. Sjelf utrustad med den dr bildning — en bildning, som till soch med. försmådde rättstafningen af modersmålet, hvars högste och mest nitiske vårdare han sjelf dock ville anses vara — hyste han intet intresse för det strängare vetandet: sjelf en skådespelare i lifvet liksom på scenen kände han ingen aktning för sanningen och fruktade eller hatade sanningens forskning. Vetenskapsakademien, frihetstidens ädla skapelse, ådrog sig hans uppmärksamhet endast i den mån som de a förhandlingar kunde SS ge 3 tillegna sig den art af vältalighet, som sedan blef utmärkande för hans egen akademi, den svenska. Högskolorna förföllo.genom den brist på lefvande omvårdnad af högste styresmannen, som de kräfde, och som företrädesvis består i samvetsgrannhet vid tillsättandet af lediga läraretjenster, hvilka nu ofta bortgåfvos efter personliga konsiderationer. Det blet inför en okunnig konung snart tonen att skratta åt lärdom och grundlighet, derefter, i sin tur, äfven åt dygd och sedlighet. Den unga adeln besökte ännu under frihetstiden universiteterna i det allvarliga ändamålet att genom grundliga studier bereda sig till rikets tjenst. Så länge en Höpken citerade Tacitus, eller en Tessin Cicero, behöfde den unge adelsmannen icke skämmas för att förstå latin. Nu blef förhållandet ett annat. ora behöfde vara kunnigare än sin konung, helst då denne icke fordrade det. Deraf kom att de statsmän, som Gustaf III uppfostrade (enligt Gust. Ehrensvärds intyg) vid. universiteterna hufvudsakligen sysselsatte exercitiimästarne, för att så fort som möjligt vid det yra och tanklösa hofvet aflägga prof på sina insigter i danskonst och fransysk konversation. Under inflytelsen af en sådan opinion på högre ort, är ej underligt att vetenskapen, sedan den förlorat sin värdighet, äfven förlorade modet och teg stilla. Sjelfva historien, som dock kan taga vältaligheten till hjelp, stod nära att upplösas i äreminnet. . Vitterhet och vältalighet, konsten i allmänhet och den. dramatiska fönster isynnerhet, egde deremot i konungen varm och upplyst beskyddare. Ty han var hö konstnär, och om han någonsin egnat ett allvarligt studium åt något ämne, så var det åt konsten, Om han egt ett större andeligt djup, så skulle han hafva varit en stor konstnär, kanske äfven en stor konung. och en ädel eller åtminstone rittskaflens menniska. Men äfven konsten var för honc flärd och yta, på hvars eviga värde han ickel trodde, emedan han icke kände dess eviga väsen. Emellertid var den en flärd, som han älskade, hv: d han ha å PEPE CER