klyfva luften och färdas derigenom. Jag begaf mig således med många svårigheter, helst de fastbundna vingarne besvörade mig, upp på ett högt hönshustak, och slutligen steg verkligen hågen attflyga och sjelförtroendet till min egen förmåga deruti så långt, att jag begaf mig ut-på yttersta takkanten, lyttade mina vingar och —mina fötter på samma gång, och — låg inom sekunden i en stor hög af sten, öfvervuxen af nässlor och hvassa nyponbuskar. Hur illa jag tilltygades kan nu väl förstås. Sönderslagen, sönderrifven, blodig och eländig bars jag opp, men harmen att ej kunnat hvad jas så säkert trott mig kunna, och äfven ia 3ortid något litet skruut utaf, förtogalldekänslan afalla plågor, och man såg inga fårar, men en brinnande harm på mitt blossande anlete, när blod och sand ändtligen blifvit borttvätlade. Jag mins hvilken gräslig tomhet i mina ider, hvilken stor bedragen förhoppning jag led genom denna tanke art jag icke kunde flyga, att det var omöjist, Ogörl