USTOCKHOLM der 4 Jan Vi skrifva sedan i går 1861. Årsskiftet innebär nu såsom alltid en maning till eftertanke öfver det förflutna och till en allvarlig blick mot det kommande. Vi äro rer dan ett fullt årtionde aflägsnade från århundradets midt,och de sex decennier af det! nittonde århundradet, som nu blifvit tillrygi galagda, upprulla för minnet en tafla, så! y.xlande och rikhaltig, att den näppeligeni ofverträffas af någon annan motsvarande tidrymd i verldshistorien. Vi begå ofta den: orättvisan emot den tid, i hvilken vi lefva,! och hvars händelser och vexlingar vi kunna: mera snabbt och omfattande följa på spå-j ren, i det deras detaljer dagligen och sand lingen utminuteras till oss med en äte i okänd omständlighet, — vi begå den orättvisan att anse densamma mindre händelserik och historiskt intressant, än tidsperioder, hvilka vi betrakta på afstånd och ur historiens fogelperspektiv. Det vissa är, att de som mest förai munnen den sedan årtusenden upprepade tungsinta klagan, att der sker intet nytt under solen, och som mena att allt löper i en triviell kretsgång, skulle, om de ville och kunde öfverskåda händelsernas kedja och betrakta tidsutvecklingeni sin helhet, a att vår tid, långtifrån att vara innehållsoch intresse-fattig, tvertom är rik på nya vigtiga och betydelsefulla fakta, att den är mera intensiv än många de skenbart vexlingsrikaste perioder, så att ett årtionde, ett år, ofta kunna bära i sitt sköte i kulturhistoriskt hänseende mera genomgripande förändringar än fordom hela tidehvarf. fi Blicka vi blott tillbaka på det nu tillryggalagda året, så finna vi lätt, att det varit rikt på tilldragelser af verldshistorisk vigt och betydelse. BStorartadt och glädjande är det föredöme, som gifvits af det italienska folket, som utan att afvakta det beslut, som stormaktsareopagen kunde behaga att fatta om dess öde, vågade sjelf taga sitt öde i sin hand, dristade på eget bevåg både besluta och genomföra sin frihet och sin enhet. Efter en frihetskamp, lika rik på underbara och intressanta episoder, som medeltidens kämpasagor, har det bourbonska tyranniet blifvit störtadt och påfvens verldsliga makt, redan förut så kringskuren, att den saknat hvarje fotfäste, synes nu vara färdig att med allo störta. Blodsscenerna i Syrien tyckas innebära början på slutet i Turkiet och det skulle vara någonting högst märkligt, om samma tidsperiod, som skådar ett slut på påfvemakten, äfven skulle komma att bevittna det ottomanniska väldets ändalykt i Europa. fiDen spänning, som uppstått inom den stora nordamerikanska unionen och som synes hota med unionens upplösning, skall utan tvifvel i alla händelser blifva af vigtiga följder för frihetens och humanitetens Sä: Antingen skola slafstaterna nödgas falla till föga, och deras anspråk på ett öfvervägande inflytande på den unionella lagstiftningen äro då en gång för alla brutna; eller också skola de sätta sitt hot i verket och skilja sig från unionen; men i sådant fall skall det icke dröja länge, innan sjelfva slafveriet blir en omöjlighet och omständigheterna drifva dem att göra slut på denna barbariska institution, som nu utgör en skamfläck för det stora republikanska statsförbundet. Hvarthän vi vid detta tidskifte blicka, så synes det som skulle tidens tecken kunna tolkas förmånligt för folkfrihetens sak. Det tyckes, som skulle den närmaste tiden på flera håll bära stormar i sitt sköte; må vi då hoppas, att det icke blir orkaner, som blott bryta ned och ödelägga, utan sunda kraftiga vindar, som rensa luften och göra den lättare för folken att andas och lefva. : Inom vårt eget land har på den sista tiden början blifvit gjord till en reformrörelse i den stora fråga, som med allt skäl och ur flera synpunkter kan kallas en lifsfråga för nationen. Måtte denna brodd få en sund och kraftig växt; måtte reformens vänner i alla landets delar med enighet, kraft och ihärdighet verka för den stora saken och derigenom en så kraftig och enhällig folkmening framstå, att det blir en moralisk omöjlighet att längre afvisa fordringarna på en sådan reform, som kan göra det konstitutionelt-representativa statsskicket hos oss till en verklighet. Det är den bästa politiska nyårsönskan vi kunna uttala. Stundeligen kunna vi vänta med telegrafen underrättelse om kejsar Napoleons nyårstal, till hvilket Europa sedad flera är lyssnar med spänd uppmärksamhet, sedan kabinetter och folk fått vänja sig att deri vänta ett program med afseende på angelägenheter, som äro å bane, eller. sådana