från. Min tant var en ovanligt lugn och sansad qvinna. Jag kunde ej föreställa mig att de starka snyftningarne och jemmern kommo från henne; och Jag sprang helt förfärad ut i köket och frågade pigorna hvem det var som gret så häftigt i min tants rum, Jag fann huspigan och kokerskan samtalande i en hemlig etsfull hviskning och med allvarsamma ansigten. De studsade då de fingo se nig som om jag hade varit en fullväxt husbonde, som ertappat dem med. försumlighet i sitt arbete. Han är för liten att känna det så djupt4, hörde jag den ena af dem säga till den andra. Så vidt det rör honom, är det en lycka. att det ej händt sednare. Inom få minuter hade de sagt mig det värsta. Det var min tant, som hade gråtit eå i sängkammaren. Carolina var död. Jag kände slaget djupare än tjenstfolket eller någon af min omgifning trodde.; Men 9 var likväl blott ett litet barn, och hade ela den lyckliga spänstighelen af ett barns natur.. Om jag varit äldre, hade jag kanske varit för upptagen af min egen sorg för att så noga gifva akt på min tant, som jag gjorde, hon sednare på dagen hemtat sig nog för att se mig. Jag blef ej förvånad öfver hennes rödsvullna ögon, hennes bleka kinder, eller det nya utbrott af tårar, hvarmed hon slöt mig i sina armar. Men jag blef både fö skräckt och förbryllad genom det uttryck af fasa som jag upptäckte i hennes ansigle. Det var ganska naturligt, att hon skulle sörja och gråta öfver min systers död; men hvårföre skölle hon hafva detta skygga, förskrämda utseende, såsom om någon ryslig katastrof hade inträffat? Jag frågade om det kommit några flera bedröfliga underrättelser hemifrån, utom