z HANNACNY tutar uti mitt öra en fråga, ej lätt att besvara, tutar den nu, just nu, då årets boa constrictor öppnar sitt tandade gap och biter sig sjelf uti stjerten, Och eftersom jag väl nu i alla fall något skall svara — courage! Svarom helt uppriktigt! Ack och ve! Jag har fan så litet gjort för Garibaldi, för Carolinska institutet, för jernvägen, för Tyskbagarebergens genomsprängning, för ölptisernas nedsättning. Jag har gudnås helst endast gått bredvid lasset och hvisslat; för öfrigt har jag hela sommarn legat vid Ramlösa och badat i granbarrsextrakt för en reumatism i hårtestarna; i vintras tuggade jag evigt och väl på passersedlarna, hela hösten har jag tuggat på några sjökanoner (det var hårdare!), se der allt, hvilket i sjelfva verket — är intet! Men till nästa år! Oh! till nästa år, detär en annan sak. Till nästa år skola vi allesamman som en man (ech vi taga då ändå fru Carlen med oss!) göra slag i saken. Nästa år blir ett storverksår och Dagl. Aliebanda skall ha den förtreten, att ingen af oss alla är det allra minsta ledsen. Nästa år skola vi hämnas på riksdagen — för det att den pauserar, och vi skola hämnas på-ett ädelt sätt förmedelst att vara — intressanta. Mera kan icke med fog fordras af oss. Man konspirerar mot oss, men vi skola konspirera igen; vi sammansvärja oss i ett brödraskap af folk med gladt mod, af folk med vätskor. Tu las voulu, Georges Dandin ! För min egen ringa del har jag för ögonblicket intet bättre att göra. Jag bar nyss slutat mitt stora poem och sitter. med armarna i kors. Eftersom jag i dag är i parentes-vrån, må det tillåtas mig att här göra en enda liten parentes ännu, med afseende just på nämnda stora poem, hvilket af välvilliga vänner redan på förband blifvit beskrifvet, än som en dikt i en alldeles ny genren, än i genren af Paludan-Millers Adam Homor, än ett tredje — lika förhastadt. Det ifråga varande poetiska arbetet (om det ens är poetiskt), har inga dylika anspråk; det är längt som en slaga,, det är det enda jag vet, huruvida genren är ny, derom må om några månader en upplyst samtid döma; att det i något liknar Ädam Homo, är möjligt, men då likväl endast på 10,000 geografiska mils afstånd och så mycket ett ryskt fruntimmer — jag talar här om den charmanta grefvinnan Aura Gruffiakin — kan i allmänhet likna en Homop,. Så vidt jag sjelf kan döma derom, är det helt simpelt en — följetong (fast rimmad), som allt annat jag då och då haft mod att låta trycka och i bokhandein distribuera. Visste jag, att någon väntade det med den förutsättning, att man deri skall finna någonting storarfadt och något noch nie dagewesenes, skulle jag så sannt jag lefver! i denna stund makulera de redan tryckta 6—7 arken och sålunda låta grefvinnan i fråga helt sonika döden dö uti grefvens tid. : Alltså, som sagdt, jag har lagt sista handen vid denna rimmade följetong och ämnar för det kommande året låta intet ligga rnig mera på hjertat, än att egna Aftonbladets läsare mitt hela bättre jag. Jag har genom vänlig öfverenskommelse öfverlemnat åt signaturen S. B. allt hvad som angår Danmarks politiska affärer och jag hoppas att samma signatur endast icke llt för mycket skall trötta en aktningsvärd svensk publik med detta ämne, som — uppriktigt! — icke hör till de allra roligaste. Passersedlarnes upphäfvande — denna sak, som var en lefnadsuppgift för mig — har på det lyckligaste sätt redan försiggått genom regeringens beslutsamma initiativ, och jag har alltså ingen anledning att denna vinter återkomma dertill. -Deremot skall det blifva mig en tillfredsställelse och glädje, att på det nya året få genom Aftonbladet meddela verlden resultaterna af mina, skam till sägandes, ganska lärda och djupsinniga undersökningar i krinolinens historia, intryck från mina sednaste lustfärder (till häst) på den skandinaviska parnassen, studier öfver den högre diplomatiken (i belysning å la chinoise), dito mikroskopiska öfver trådarna i särskilda slags spindelväf (naturhistorisk monografi), antiqvariska d:o öfver de svenska biskopsstolarne (innan min vän Albano slår benen af dem, liksom han redan fått deras ryggstöd att betydligt vackla), att icke glömma mina hittills alldeles outgifna intressanta handlingar rörande någonting, som tilldrog sig i Kråkvinkel på 1780-talet. Allt detta står från min sida tillbuds för nästa år och man skall billigtvis erkänna, att det är lofvande, åtminstone fullt ut lika mycket som en viss annan följetonists gyldne löften om-en — ångfartygslista i ny och förbättrad stil. Ingenting vore nu visserligen lättare, än att — låta bli att hålla hvad sålunda lofvadt är, men man trotse mig icke! Alltså till en början för det nya året t. ex. just — krinolinens historia! . Vi träffas då, kära läsare daftaladt!), nästa gång — i en gerdorgbod —A 1; me TT JV TD FB fr FN Cf