seende, destomer som den här framställda anmärk h ) ningen af vederparterna ej kunde bestridas. De s skulle ju sålunda kunna hända att släg:skap eller an nat förhållande till jäf med endera parten först blefvc n uppdagadt efter det ett vittne aflagt vittnesmål, och I då skulle äfven derå, enligt tingsrättens åsigt, ej hel n ler kunna göras afseende, Om det ej kan vara full n öfverbevist att Danielsson, som sedermera blifvit för n gäfves eftersökt för att ånyo höras öfver hvad mot t, honom förekommit, afgifvit en falsk vittnesed, så sy: nes det tydligen, det han sökt dölja sanningen. För. t deoskull Srkar jag, att detta vittne, om hvars frejdi l öfrigt all kunskap saknas, ihåtte af kongl. hofrätten n frånkännas laga vitsord och dess berättelse utan af. t seende förklaras. Då jag inför rätten tilltalat kapten grefve Rosen . I för att hafva varit delaktig uti ifrågavarande slagsä mål i så måtto att hafva slagit sjömannen Lindgren, r så oc då jag varit lagligen berättigad att härom a föra talan, enär allmän frid blifvit bruten, samt half bevisning emot honom förekommit, yrkar jag att grefve Rosens vittnesmål måtte upphäfvas, enär han r J är part i samma mål, och honom värjemälsed åläg1 gas. t) Som löjtnant Elias Lagerheim jemväl erkänt, att ; han hållit hästarne för ven droska, uti hvilken si denkramhandlaren Wibell satt, då han blef våldsamt .slagen, anser jag att Lagerheim varit jäfvig att i målet vittna; äfvensom att då ryttmästaren grefve I Bjelke sjelf för poliskonstapeln Olsson låtit anteckna sig såsom delaktig uti slagsmålet, han väl icke kan för godt vittne hållas. På grund häraf yrkar jag att : något afseende icke måtte fästas å herrarne Lagerheims och Bjelkes vittnesmål, utan hvad Lagerbeim -Å beträffar i det stället till laga ansvar ådömas. Vidare får jag anmärka, att ehuru drängen Pet)tersson vid rättegångstillfället den 29 September var Åså öfverlastad, att han både inför rätta och utom domstolen raglade, samt af hans tal och åtbörder tydligen märktes, att han var berusad, har tingsrätten genom särskildt afsagdt utslag, som måst af mig likaledes öfverklagas, frikänt Pettersson från ansvar för fylleri, samt tillagt laga vitsord åt hvad ett så beskaffadt vittne, som Pettersson, både i sitt berusade tillstånd och förut i målet vittnat, hvilket förÅ hållande är desto mer anmärkningsvärdt, som Pettersson inför rätten återkallat åtskilliga vigtiga omständigheter, som han i poliskammaren omtalat. Uti sjelfva saken får jag härefter anmärka tingsrättens besynnerliga slutsats, att det varit svaranden Bibau, som tillegnat sig hustru Anderssons eller, som hon sedermera blifvit kallad, Wicklunds påhafda schal Genom hvad i målet hörde vittnen, drängen Andersson, smedserbetaren Lindberg, maskiaisterna Lundberg och Pettersson samt bokhållaren Pettersson är utredt, synes det mig till fullo styrkt, att svaranden Levin varit den, som tagit schaien, hvilket förhållande Levin äfven i poliskammaren erkänt. Tingsrätten har här ansett de tilltalades sedermera gjorda obestyrkta uppgifter mer pålitliga, än ofvannämnde vittoens berättelser. Då hustru Wicklunds angitvelse är af bevis styrkt, är det anmärkningsvärdt att Lå vin härifrån kunnat befrias. Jag yrkar alltså, att rättens domslut härutinnan måtte upphäfvas och svaranden Levin, såsom lagligen öfvertygad, måtte härför ådömas det ansvar, som kongl. hofrätten kan fiona tillämpligt, eller, om sådant ej kan ske, han måtte åläggas fria sig med ed, ifall han det gitter, på det sanning och rättvisa må blifva ådagalagd. Genom berättelse af vittnen, såsom poliskonstapeln Olsson m. fl., är upplyst, att skomakaregesällen Andersson, efter att hafva varit af Levin och Bibau nedtryckt i diket, kom ifrån dem blodig i ansigtet och sönderslagen. Det måste således antagas, att Levin och Bibau tillfogat Andersson de sår och blodviten, som läkareattesten innebåller. I följd häraf yrkar jag, att svarandena Levin och Bibau måtte härför till ansvar fällas, eller ock åläggas edgång, derest, emot min förmodan, bevisning ej skulle i denna del af målet anses för fullständig. Tingsrätten har sedermera ansett, att ansvar ej kunnat ådömas svarandena Bibau och Clas v. Mecklenburg för det de hållit hästarne för den droska, hvari sidenkrambandlaren Wibell satt, då han af Levin blef för andra gången slagen och misshandlad, af det antagande att svarandena så förfarit, endast för att skydda Levin från skada genom hästarnes för ättande i rörelse. Huru kan detta af de tilltalade icke ens uppgifna, än mindre styrkta förhållande vara för tingsrätten så kändt? Utan vidare betraktelser i denna del af målet, yrkar jag, under åberopande af de många bärom afgifna vittnens berättelser, att kopgl. hofrätten måtte döma svaranderna Bibau och Clas von Mecklenburg, i likhet med Levin, som utförde sjelfva våldet, till ansvar för sex slag och ytterligare vägafridsbrott. Oaktadt den af mig genom en mängd vittnen i detta mångsidiga mål förebragta bevisning, har tingsrätten icke fällt någon af de tilltalade, ej ens Axel v. Mecklenburg till ansvar för fylleri, utan endast Clas v. Mecklenburg för oljud. Ehuru svarandernas uppförande tydligen ådagalägger det de varit druckoa samt allmänna meningen och hvars och ens moraliska öfvertygelse är, att de låtit komma sig detta till last, hafva deras vittnen, som stå i uppenbar strid med de å andra sidan åberopade, blifvit satta ifrämsta rummet. Då flera personer, som vitsordat deras nyktra förhällande, äro, på sätt här ofvan anförts, jäfviga och uppasserskan Oppman sett de tilltalade endast vid middagen, kan detta ej utan anmärkning omnämnas. De som varit närvarande vid rätten ha tydligen märkt de undvikande svar och de ofullständiga uppgifter de tilltalades vittnen i fråga härom afgifvit, Skall härförutan flertalet med kamratskap beslägtade vittnen, som dels tillfälligtvis kommit tillstides och dels vid samma middag förplägats, mer gälla än omstindigheterna och opartiska vittnen? Under åberopande af vittnena drängen Andersson, Fogelberg, Lorentz, Nygren och Hägerstrand m. fl. öfverklagar jag detta beslut med yrkande af laga ansvar å svarandena för fylleri och oljud å allmänna ställen. Tingsrätten har slutligen dömt mig, som å tjenstens vägnar, synnerligast på anmälan, bör till laga beifran upptaga och åtala brott af urbota beskaffenhet samt lagöfverträdelser emot allmän ordning och sedlighet, att ersätta vittnena Hägerstrand, Lilja och Pettersson. I egenskap af åklagare måste det åligga ig att förete all bevisning som kan åstadkommas. I förevarande mål har jag, för att få sanningen, som af mången sökt döljas, utredd, måst vidkännas ej allenast obehag, utan äfven besvär och omkostnader. Såsom tingsrättens utslag tyckes antyda, har ock äfven balf bevisning i fråga om fylleriförseelsen åstadkommits. De afhörda vittnena hafva ju då aflagt berättelser, som föranledt till svarandenas fällande? Vid sådant förhållande bör välicke åklagaren kännas skyldig att af egna medel ersätta vittnen. Jag anhåller derföre att de tilltalade måtte förpligtas jem väl ersätta dessa vittnen som blifvit mig ålagdt att godtgöra. Till slut får jag anmärka, att tingsrätten ej bötfällt de personer, som blifvit i målet såsom vittnen inkallade, men utan anmäldt förfall uteblifvit. Särskildt må närnas, att vittnet grosshandlaren Nilsson ej heller blifvit fälld till äet vite han genom sitt uteblifvande försutit. Detta förhållande får jag till kongl. hofrättens rättelse, liksom målet i öfrigt, öfverlemna. Rinkeby i Danderyds skeppslags kronolänsmanskontor den 30 Nov. 1860. C. J. Nordqvist. — Arbetskarlen M. Enander hade i fredags afton uti rusigt tillstånd anträffats å söder. Han fördes först till polisvaktkontoret, men då han icke kunde uppgifva bostad, blef han afförd till häkte. Under vägen dit sökte han undkomma och satte benet för poliskonstapeln, så att denne föll omkull. En annan konstapel, som tillkom, blef sparkad af Enander. Enander påstod i lördags vid polisförhöret att han varit så rusig att han icke afvetat hvad han gjort. Han fälldes att böta 100 rdr för poliskonstapels öfverfallande och 5 rår för fylleri, och då han förklarade sig icke kunna betala böterna, så blef han insatt i häktet för undergående af 28 dygns fängelse vid vatten och bröd. — Skara. Den 5 dennes på aftonen blef drängen Tars Johan Larsson från Kungsgården i Skielfvum,.