De flesta tidningsredaktioner, som mottagit komitgens skrifvelse och anteckningslistor, uttala sig med mycken värma för den med desamma afsedda opinionsyttringen. Ettundantag biliar Kalmarpostenn, hvilken sedån flera år tillbaka varit en representant af dethvita plåstret inom: pressen, och som nu ansett sig för egen del på intet sätt böra medverka till det af komitåen afsedda ändamålet med de afända anteckningslistorna. Han vill att man skall vända sig till ständerna och icke till regeringen, ty regeringen kommer genom en sådan anhållan hos henne i ett svårt trångmål, och om den icke kunde följa uppmaningen, så skulle den bli impopulär och försvagas. Men att — tillägger Kalmarposten — medvetet bidraga till ett sådant regeringens försvagande, derför skygga åtminstone vi tillbaka, ocn då vi äro fast öfvertygade om att hvarje åtgärd, som afser att tvinga regeringen att ställa sig i spetsen för reformrörelsen under nuvarande förhållanden, ej kan hafva någon annan följd än nyss antydda, måste vi äfven afsäga oss all medverkan i ett sådant företag.n Deremot finner man i samma nummer af marpeen införd en af stadens representant vid förra riksdagen, rektor Dahm; undertecknad uppmaning till namnteckning å de ifrågavarande listorna, hvarpå omedelbart följer en med signaturen D—m försedd insänd artikel i ämnet af följande innehåll: Sedan . fråga om förändring af vår representation genom borgareoch bondeståndens adresser till H. Maj:t konungen ånyo väck1es, har väl knappt någon röst höjt sig, som bestridt -behofvet af en dylik reform. Meningarne hafva deremot varit dela.!e om rätta sättet att begynna och befordra arbetet. Åtskilliga, som ganska lifligt intressera sig för saken, tro i en slags förtviflan, att ingenting kan göras snart och grundligt, förr än stånden genom upptagande af nya elementer blifvit så utspädda, att ståndsandan ej mera inom dem kan göra sig gällande. De påstå att nu ingenting kan göras, och attsåledesingenting bör försökas förr än denna utspädning skett. Andra och bland dem en betydlig del i 3:dje och 4:de stånden anse visserligen de anala förbättringarne kunna leda till mået — de gilla derföre äfven dessa — men de hålla före, att man, under det man vidtager små förändringar, oupphörligen bör försöka, om man icke möjligen kan derigenom hafva gjort nog, för att kunna uttaga det stora steget, som folket så lifligt tyckes önska. De som hysa denna sednare åsigt påstå, alt man alltid eborde hafva ett lagförslag till representationsförändring hvilande, för att kunna genast få det antaget, så snart ståndsfördomarne blifvit så urblekta, att sanningen kan segra. : Ett tredje parti finnes, som anser en reform hvarken nödig eller nyttig. Det ärtroligen ej särdeles talrikt, men ins, tror sig veta, att detta parti likväl inom sistlidne riksdags konstitutionsutskott var så mäktigt, att den förseglade pohtiska lottsedeln fick afgöra, buruvida inlemnade reformförslag ens skulle till pröfoing företagas eller opröfvade förkastas. Om och till dem är ej värdt att tala, ty ingen af dem skulle begripa oss. Vår ställning är således — för att tala i bild — som skulle man från ett okändt djup upphemta en nedfallen menniska med ett tåg, som ej når botten, och hvilket man ej kan förlänga med annat än tågstumpar; hvarvid somliga hjelpare påstå, att man cj skall nedsläppa tågets ända utför branten förr än man skarfvat med vissa bestämda stumpar; andra deremot vilja genast försöka, om ej den längd de ha, kunde vara tillräcklig, . viljande äfven de öka med stumpar så långt nödigt är. De förmena, att man i förra fallet möjligen kan förlora tid genom för mycket skarfvande; men att man i sednare fallet förlorar ingen tid och ej frestas att göra någon enda onyttig skarf. Det tredje partiet ser med hånleende på de andras varma äflan. De tycka att de sjelfva ha det bra: huru skulle en annan då kunna ha det illa!. Skarfva ej; räck ej ned något tåg: låt honom ligga. Ins. erkänner sig tillhöra dem, som vilja skarfva och lappa de gamla stånden — — för att tillintetgöra dem såsom stånd; men ban ville ock att ett reformförslag. som u;s fyllde allmän rätt och betryggade allmän sise:het allud skulle hvila färdigt att antagas. :å det att man skulle veta, när det en gång vore nog skarfvadt. Derom äro väl ock många, många ense med Ios.; men huru skall man få ihop ett sådant förslag? Ständerna skola göra det, säger man. Ständerna? Forska i våra reformförslags historia, granska noga deras behandlings i utskott och stånd, och svara mig sedan, att du trornågot förslag i detta fall, framstäldt af enskild representant, har minsta utsigt att vinna framgång. Ins. tror det bestämt icke. Skall man då vänta något från månen eller stjeroorna? Åhnej — men högt ifrån måste det komma: från det i samhället. som måste anses stå öfver ståndsintfessena, från konungen och hans råd. At ett derifrån härflutet förslag bar någon utsigt till framgång, lärer icke kunna förnekas, af skäl, som äro för allmänt bekant-, för att behöfva upprepas. Att öfverlemna detta åt regeringen åkulle kränka ständernas värdighet, säger man. Dermed hear det väl ingen fara. Ständernas värdighet kränkes tillräckligt genom de vid hvarje riksdag ständigt återkommande ståndssplittringarne, och — stånden stå sig ändå, Man antager ju också att det är med ständernas värdighet förenl gt att af regeringen cmottaga lagförslag i alla andra ämnen — hvarföre skulle då detta ensamt vara kränkande? Ständerna finge ju endast tillfälle att inlägga evärra genom antagande af ett förnuftigt Men bör väl en populär regering riskera sin popularitet? Ja, bestämdt ja! Den offent