den närmaste tiden man har att motse någ: menliga följder. Skulle en sådan orättvis inträffa, som att Carolinska institutet — de fullständigase och i alla afseenden bästa s våra medicinska skolor — reduceras till enda: ett appendix till fakulteterna — skulle läva ne vid institutet genom skeende anordninga komma i en obehaglig ställning till embet bröderna vid fakulteterna och till de medi cinska studerande — skulle de för dessa sed nare nödvändigt få lof att framstå antivge såsom blott nollor eller såsom blott plågar — då skulle det sannerligen vara en hår nödvändighet, som skulle tvinga någon end af institutets lärare att qvarstanna på sin plats Och skulle de deremot under sådana omstän digheter afgå, och sålunda, sedan de väl ocl troget arbetat i sin skola, äfven vöta att fall med sin skola, så äro vi förvissade att inge: man med hederskänsla och känsla för veten skapens rätt och värde skall derför neka den sin aktning. Hvad hafva vi mer att upptaga på den aka demiska åkern? Ännu en kärfve, ehuru de är rena halmen. Efter den förträffliga af bandling. som läsaren haft tillfälle att lär känna, slutar vår lärde vän i Upsala-Poster på följande sätt: Vi hafva nedskrifvit det, utan fruktan för någon: misshag, begagnande hvarje svensk mans rätt at yitra sin öfvertygelse. Vi hafva med de ringa va pen, som stått oss till buds, ärligt stridt för den sak med hvilken vi anse Sverges kultur och fosterlandet: lycka innerligt förbundna. Stridens utgång må nm blifva hvilken som helst, det skall för vår egen de föga bekymra oss, sedan vi gjort hvad vikunnat ocl stå utan förebråelse inför den ofärd, som hotar oct möjligen kan blifva en verklighet. Allraminst be k, mrar det oss, huru Stockholmspressen betitlar vår handlingssätt: det är endast det öfverlägsna förståndets och den redbara karakterens dom, som för oss eger betydelse och värde; på annat håll hafva vi al rig eftersträfvat något bifall. Vi skrifva icke på någons uppdrag; ty kommunikationerna äro icke hä å väl reglerade som i Stockholm. Hvad universite ets lärare tänka, veta vi nog: men vi veta tillika tt de i allmänhet äro passiva, och, så mycket vi är önskade ett motsatt förhållande, kunna vi dock icke rtänka dem för det, att de möjligen rygga tillbaka ör den mångåriga terrorism, som Stockholmspressen itöfvat och fortsätter, och hellre i lugn sköta sina vefattnirgar, än utsätta sig för de beständiga invek iven af nämnda press, hvilka, de må vara än aldrig å ogrundade och föraktliga, dock för män, som lika tet begära offentlighetens pris som hennes tadel, itan endast sätta sin ära i ett samvetsgrannt och edbart uppfyllande af sina pligter, alltid måste vara behagliga. Vi hafva uttalat vår öfvertygelse, och framtiden kall afgöra, hvem som har rätt. Det ligger onekligen någonting tragiskt uti jenna allokution till allmänheten — eller till ven det vara må. Det är skada, att man aknar den ande af dramatisk enhet, som orde gifva styrka åt en sådan slutscen. Detta opförande af likt och olikt i slutrefrängen r visserligen egnadt att väcka medlidande, ock ej af det slaget som vanligen beafsigtias i tragedien. Emellertid vilja vi för vår el säga: plaudite, och äro öfvertygade att ngen skall underlåta att skänka hjelten all en aktning han förtjenar. Den som ej har inne för tragedien, skall kanske erkänna det omiska i hans prestationer. Om det ej sdsnar er att höra, så tör det roa er kanske. Och härmed rekommendera vi oss hos vår irde vän i Upsala-Posten och hos vår väns in: er, tacksamme för den lilla efterskörd fattig van fått göra på det rika akademiska åkerilte. Agricola.